Ett grågrönt, försiktigt parti

Partikongressen i Esbo under veckoslutet var en ganska sömnig tillställning. Inte ens personvalen på årets kongress satte sprätt på stämningen. Sittande ordförande Ville Niinistö saknade motkandidater och i partisekreterarvalet segrade Niinistös man.
Den nya partisekreteraren Lasse Miettinen är inte bara Åbobo som Ville Niinistö, han är också Niinistös goda vän och har lett hans första valkampanj. Redan på förhand oroade sig en del gröna för att Miettinen såg ut att bli vald eftersom dynamiken i partiledningen minskar om personerna är alltför lika i synsätt, kön och ålder. Å andra sidan har Miettinen arbetat inom och i nära anslutning till partiledningen sedan 2004, nu senast som Ville Niinistös ministermedarbetare, så det är kanske inte så mycket som förändras.

När Ville Niinistö öppnade partikongressen på lördag valde han att rikta den hårdaste kritiken mot Näringslivets organisation EK som inte inser möjligheterna i den gröna teknologin och industrin. Regeringens sätt att arbeta fick sig också en släng av sleven, men utan klar adress. Niinistö var konkret och specifik när det gällde klimatmålen och vikten att satsa på miljövänlig industri men klart diffusare när han talade för att höra också dem med svaga röster, till exempel att se till att vårdreformen gagnar uttryckligen dem som mest behöver bättre tillgång till sjukvård.
Partiets andra minister Heidi Hautala kom med konkretare kritik av de två stora regeringspartierna då hon efterlyste ett trepartssamarbete av svensk modell där regeringen lyssnar på arbetsmarknadsparterna men sedan fattar besluten självständigt. I Finland stampar många frågor med anknytning till arbetsmarknaden på stället för att arbetsmarknadsparterna inte vill eller kan komma överens om förändringar.
Niinistös fortkörningsböter och Hautalas svartjobb kom upp på kongressen.

De gröna har varit ett utpräglat urbant parti – i Helsingfors är partiet näst störst. Här sker en uppenbar förändring. Alla tre vice ordförande representerar landsbygden, också om två kommer från Joensuu och Jyväskylä. I kommunalvalet i höst gick De gröna framåt i många landsbygdskommuner medan det inte gick lika bra i de större städerna. Riksdagsvalet 2011 var en katastrof då en tredjedel av ledamöterna föll ut. Nu gör De gröna allt för att försöka hålla sina två mandat i Europaparlamentet. Det kan bli svårt.
Ville Niinistö har en försiktig stil och befinner sig inom det gröna fältet mera till höger än till vänster. Han har inte profilerat sig eller sitt parti särskilt tydligt i regeringsarbetet. Problemen med gruvan i Talvivaara har varit en prövning för De gröna trots att varken miljöministern eller hans ministerium har makten att besluta om tillstånden för gruvan. Den makten ligger hos regionförvaltningsverket.  Då partiledningen frågades ut av kongressdelegaterna på lördag var Talvivaara ett ämne som dök upp många gånger.

Frågorna om Talvivaara var det närmaste man kom en öppet kritisk diskussion. På den punkten har det i ett lite längre tidsperspektiv skett en stor förändring inom De gröna. Förr var partiets varumärke en visserligen böljande och spretig men i alla fall ifrågasättande diskussion. På kongressen varnade en delegat för att De gröna kan bli det nya SFP, vars främsta målsättning är att sitta med i regeringen. Man kan förstås fråga sig om bristen på kritisk diskussion hänger ihop med regeringspositionen.
I så fall inträffade förändringen kanske efter att De gröna lämnade Lipponens andra regering i och med beslutet att bygga det femte kärnkraftverket. I följande regering - Jäätteenmäkis/Vanhanens – kom De gröna inte med, och det var ett klart bakslag ur partiets synvinkel. När regeringsdörrarna sedan öppnades i och med Vanhanens andra regering 2007 var lyckan och lättnaden stor – och den ifrågasättande diskussionen försvann.

Den finländska politiska kulturen behöver öppenhet och ett exempel på att det är tillåtet att ifrågasätta och anlägga kritiska synvinklar trots att man hör till makthavarnas skara. De gröna har varit en föregångare inte bara i att kräva öppenhet utan också att själv stå för den. De får gärna bli det igen.