"Låt dem äta skalbagge"

De flesta i västvärlden betraktade det sannolikt som ett dåligt skämt när Förenta Nationernas Mat- och agrikulturorganisation FAO uppmanade människor att i högre grad börja använda insekter som mat. Men förslaget som vid första anblicken kan verka skrattretande öppnar intressanta perspektiv på de globala miljö- och befolkningsfrågorna, och inte minst på vår alldagliga matkonsumtion.

Vid FAO började man 2003 undersöka möjligheterna med entomofagi (insektätande), vilket nu resulterat i rapporten Edible Insects. Det är en ambitiös, sakligt formulerad och faktaspäckad pamflett, vilket inte gör den mindre komisk i ögonen på läsare för vilka hela ämnet ter sig absurt. Bakgrunden till initiativet är ändå högst allvarligt: "Det är allmänt accepterat att jorden år 2050 kommer att stå värd för nio miljarder människor. För att tillgodose näringsbehovet, kommer nuvarande matproduktion att nästan behöva dubbleras."

Uppskattningsvis två miljarder människor har i dag en eller flera av världens 1 900 ätliga insektarter som del av sin näringsrepertoar. De vanligaste är skalbaggar (Coleoptera), fjärilslarver (Lepidoptera) samt steklar (Hymenoptera), det vill säga bin, getingar och myror. Författarna till rapporten räknar upp en lång rad rationella fördelar med att öka konsumtionen och produktionen av insekter som mat och foder, till och med till industriell nivå.

Hälso- och näringsaspekterna lyfts fram som ett av huvudargumenten. Halterna av fett, vitamin, fiber, mineraler och speciellt protein hos flera insektslag ligger på motsvarande nivå som – och i vissa fall högre än – svin- och nötkött.

När det kommer till belastningen av miljön är entomofagi etiskt överlägset vår etablerade köttindustri. Förutom det ekologiska fotavtrycket och klimatpåverkan som köttindustrin orsakar, tillkommer frågan om behandlingen av slaktdjur och det dubiösa i att äta andra sensibla arter.

En allmänt citerad uppskattning är att produktionen av ett kilo nötkött kräver sju kilo foder (säd). Motsvarande siffra för svin ligger på fyra, medan till exempel gräshoppor endast behöver två kilo foder för att konverteras till ett kilo föda. Flera ätbara insekter kan dessutom delvis tillgodogöra sig näring från organiskt avfall, till och med exkrementer från djur och människor. Frånsett den osmakliga sinnebilden ter sig insekter och människor i detta avseende som perfekta symbionter.

Rapporten lägger även fram visioner för hur insektfarmning i praktiken kunde gå till på industriell skala, vilka de juridiska utmaningarna är liksom frågor om hygien och kvalitetskontroll. Levnadsstandarden och ekonomin i länder där ätliga insekter förekommer, till nittio procent på södra halvklotet, kunde också påverkas positivt.

Vår egen inlärda matkultur kommer inte att snabbt förändras till förmån för entomofagi, men helt absurt är konceptet inte för Thailandsturister som smakat på friterade gräshoppor från gatuköken i Bangkok. Vi äter gärna marina ryggradslösa leddjur med exoskelett (Arthropoda) såsom kräfta och hummer, men äcklas av motsvarande landdjur som till exempel skorpioner. Konsistensen hos fjärilslarver skiljer sig inte heller radikalt från läckerheter som ostron, musslor eller sniglar.

Den akuta behållningen av Edible Insects är ändå att den ruskar om föreställningen att den finländska vardagsdieten är särskilt normal eller hälsosam. De massiva mängder kött finländare konsumerar, cirka 75 kilo per år och person, väcker frågor om både etik och hälsa. Många av oss har biff, korv, bacon eller pålägg på tallriken flera gånger om dagen. När Helsingfors stad ville införa en vegetarisk dag i veckan för skolbarn, väckte det starkt motstånd. Vi skrattar åt tanken om friterade gräshoppor medan våra butikshyllor dignar av halvfabrikat bestående av nermalda trynen, brosk och skinn.

Man löser inte svältfrågan med en pamflett, men FAO:s rapport kan fungera som en inspirerande ögonöppnare på hur friterade fjärilslarver egentligen placerar sig gentemot broilerbullar.