Allas insats behövs

En ny likabehandlingslag kommer att stärka skyddet mot diskriminering. Det är ologiskt att ombudsmannens mandat inte utvidgas till arbetslivet.

Den som behandlas olika på grund av till exempel kön, språk, sexuell inriktning, funktionsnedsättning, ålder eller etnicitet blir diskriminerad.
Det är enligt lag förbjudet, men enbart då det gäller diskriminering på grund av kön och etnicitet har vi ombudsmän med uppgift att övervaka, ingripa och hjälpa dem som blir utsatta. I den nuvarande lagen har många grupper ett svagare skydd än de som blir diskriminerade på grund av kön eller etnicitet. Funktionshindrade eller personer som på grund av sin ålder behandlas ojämlikt får driva sin sak bäst de kan, utan stöd av en särskild ombudsman.

Redan under den förra regeringens tid pågick arbetet med en ny likabehandlingslag men lagen förföll eftersom de resurser som hade krävts inte fanns. Nu intygar justitieministeriet, något diffust men dock, att resurserna tryggas. Det behövs för enligt förslaget ska den nya likabehandlingslagen förändra minoritetsombudsmannens roll. Alla diskrimineringsfrågor, förutom könsdiskriminering och jämställdhetsfrågor, hänförs till ombudsmannen som blir en diskrimineringsombudsman. Det finns i alla fall ett stort område där den nya DO inte har annat än ett allmänt mandat och det är arbetslivet. Diskriminering i arbetslivet skulle också i framtiden vara en sak för arbetarskyddsmyndigheterna. Den regeln gäller inte jämställdhetsombudsmannen, som enligt lagstiftningen har hela ansvaret för att övervaka att människor inte blir diskriminerade på grund av sitt kön, alltså också då det gäller arbetslivet.

Arbetarskyddsmyndigheterna har en bred erfarenhet och kunskap när det gäller arbetslivet och är också via regionförvaltningsverken närvarande i hela landet. Ändå är det uppenbart att diskriminering utgör ett område som kräver särskild sakkunskap. Därför är det befogat att den nya diskrimineringsombudsmannen får övervakningsrätt också när det gäller enskilda diskrimineringsfall i arbetslivet. Det anser den nuvarande minoritetsombudsmannen Eva Biaudet och hennes byrå, och av samma åsikt är många frivilligorganisationer. Deras förslag är uttryckligen ett samarbete, inte att frikoppla arbetarskyddsmyndigheterna från diskrimineringsfrågor.

I Europa har motsvarande myndighet eller ombudsman oftast ett mandat som gäller också arbetslivet. Hos oss är det framför allt arbetsgivarna och företagarna, men också facket, som inte vill utvidga diskrimineringsombudsmannens mandat. Det är beklagligt eftersom alla insatser för att motarbeta diskriminering behövs. Det finns en utbredd okunskap om diskriminerande mekanismer i allmänhet, men särskilt krävande anses diskriminering på grund av ålder och funktionsnedsättning vara. Ombudsmannens kunskap och insats behövs.