Ledarkrönika | En kyss i tystnaden

"A kiss is not a contract", sjöng den nyzeeländska komikerduon Flight Of The Conchords i sin hyllade tv-serie, där två naiva utlänningar anländer till New York med drömmar om genombrott, men stöter på en kall och hård stad som inte ger något gratis.

Kallt och hårt kan också Finland te sig för många utlänningar. Det visade senast Peter al Fakirs intervju med den italienska fotografen Alessandra Garusi i måndagens Hbl (6.5).

Vid sin ankomst till Helsingfors började den ambitiösa Garusi ta kontakt med olika tidningshus för att diskutera eventuella samarbeten, men berättar att hon blev chockad av den mur av tystnad och ointresse som hon mötte. Hennes mejl besvarades inte, hon blev avsnäst redan under det första telefonensamtalet och nobbad lunchträffar innan någon ens sett eller hört vad hon hade att erbjuda.

"Herregud, överallt på annat håll är det normalt att man tar sig tid för ett samtal över en kopp kaffe, om inte för att inleda samarbete så för att mötas och få nya idéer."

Vi finnar tiger som bekant gärna på alla språk och tackar hellre nej direkt än tar risken att hamna i ett pinsamt möte med en okänd människa. Vi stirrar på våra egna skor när vi åker hiss. Vi sätter oss inte på en bänk som någon annan sitter på.

Staden har länge pratat om att stadsplaneringen skall skapa möten mellan människor, men parkbänkar förses med armstöd tvärs över sittytan för att tydligt dela upp reviret. Vi känner oss bekvämare med psykologiska barriärer mellan varandra. Vi är spöken i varandras tillvaro.

Ett möte med en okänd människa verkar oerhört svårt och mentalt påfrestande för en finländare. Här upplevs ofta en liten "kyss", ett möte, en hälsning som ett de facto kontrakt, en förpliktelse till något mer. Som om en alldaglig dialog på busshållplatsen automatiskt skulle innebära att man blir vänner för livet. Som om ett vänligt ord på baren vore ett löfte om att gå hem tillsammans. Eller att ett affärsmöte med Garusi måste leda till något slags konkret samarbete.

Varför skulle man träffas för att bara prata, liksom?

Det normativa tigandet gör varje uttalad stavelse så oerhört pregnant att vi knappt får dem baxade över läpparna. Den finska egenheten, att tystnaden är standard och prat undantag, är svår för utlänningar att förstå. Borde vi lära oss att ibland är en kyss bara en kyss?

Och som sången fortsätter: "A kiss is not a contract, but it's very nice. It's very nice …"