Välfärd, pengar och demokrati

Det går inte att blunda för de utmaningar och problem ett modernt välfärdssamhälle som Finland står inför. Det är ett faktum att vi har ett demografiskt problem och därför ett hållbarhetsgap när allt färre ska bekosta allt mer. Det är ett faktum att Finland som stat är skuldsatt.

Stora förändringar i välfärden gjordes i början av 90-talet. Delvis handlade det om depressionen och de nedskärningar som gjordes i den offentliga sektorn för att balansera ekonomin. Samtidigt som föräldrar drabbades av arbetslöshet och konkurser skars mycket som gäller barn ned. Det resulterade i större dagvårdsgrupper, färre rådgivningsbesök, indragen hemvård, större skolklasser och mindre skolhälsovård.
Efteråt har det funnits en bred enighet om att regeringarna Aho och Lipponen sparade på fel sätt, på ett sätt som visserligen just då sänkte de offentliga utgifterna men som på sikt blev desto dyrare i form av utslagning och marginalisering. Det som ändå inte har skett i någon större utsträckning är att korrigera och kompensera de fel man då gjorde. Vissa korrigeringar har gjorts men den stora investeringen i basservicen som skulle resultera i ett starkt förebyggande arbete har inte gjorts.

Men det hände också annat i början av 1990-talet, som kanske inte hade ett direkt samband med depressionen. Det fanns statliga normer för de flesta områden, till exempel hur stora dagvårdsgrupperna fick vara. Normerna slopades och kommunerna fick större rörelsefrihet. Anslagen är inte öronmärkta som förr. Tyvärr resulterade det i stora skillnader mellan kommunerna och därmed i att välfärden beror på hemort.

Ytterligare ett stråk av förändringar handlar om att en del av produktionen av välfärdstjänsterna har flyttats bort från den offentliga sektorn, som nu i stället köper in tjänsterna genom upphandling. Det här har delvis varit en medveten politik, som har ett samband med att Finland är medlem i EU och därmed är en del av en stor marknad. Det har också varit en delvis ofrivillig utveckling, särskilt inom sjukvården som på grund av personalbrist i många kommuner har blivit beroende av att köpa in läkartjänster.
Upphandlingen är en svår fråga för kommunerna, som ofta låter priset styra i alltför hög grad medan kunskapen om kvalitativa kriterier inte är tillräckligt stor.

Att marknaden har tagit över en del av välfärdstjänsterna har också lett till att den demokratiska kontrollen har minskat. Det är visserligen ännu de kommunala beslutsfattarna som i slutändan styr över upphandlingen, men i praktiken minskar den demokratiska insynen och öppenheten. Det här är en stor och principiell fråga. För en tid sedan förklarade någon förståsigpåare lite förebrående det svällande välfärdssamhället med att politikerna lyssnar på folks önskemål. Det är kanske inte så illa? Den som uttalade sig menade att politikerna inte har mod att fatta svåra beslut. Däri ligger en sanning så till vida att politiker måste ha visioner och målsättningar som de ska våga förverkliga också om det är impopulärt. Men det välfärdssystem Finland byggde efter kriget upp var också ett stort demokratiskt projekt – och resultatet av många och långa politiska fajter.
I sin retorik omhuldar alla politiska krafter i dag välfärdssamhället. De som en gång motsatte sig grundskolan och barnbidrag gör det kanske inte längre – men partierna definierar välfärd på olika sätt och bakom retoriken döljer sig helt olika verkligheter och målsättningar.

En central tanke i välfärdssamhället är att alla, oberoende av inkomster, ska ha vissa universalrättigheter, som barnbidrag. Det är en viktig princip, som legitimerar skatter och välfärdsbygget. Tummar man på universalprincipen landar man i fattigvård och välgörenhet.

Att skatteparadisen och deras existensberättigande ifrågasätts är sunt. Trots att alla arrangemang inte är olagliga är det ohållbart med dessa svarta hål där företag och privatpersoner kan kringgå skatter. Välfärdssamhället är ett tryggt samhälle för alla, såväl rika som fattiga. Kostnaderna både i reda pengar och i form av social oro blir för höga – för alla – om det monteras ned ytterligare.