Vem är rädd för f-ordet?

Att Timo Soini vägrar kalla sitt parti rasistiskt torde vara bekant vid det här laget. ”Jag är inte rasist, jag vill bara ha främlingsfientliga röster”, som Marianne Lydén sammanfattat det i titeln till sin bok om Sannfinländarna.
Men det finns andra ord som finländska partier tycks ha svårt att hantera.
Vilka finländska politiker kallar sig öppet för feminister? Finns det ens sådana?
Under förra riksdagsvalet ordnades en kampanj, ”Feminister ut ur skåpet!”, där man försökte få kandidater att bekänna sig till feminismen. Bara en bråkdel gick med på att över huvud taget ge sig själva en stämpel. Vänsterförbundare var starkt representerade, socialdemokrater och gröna likaså. Två manliga SFP:are kallade sig feminister. Endast nio av de självutnämnda feministerna valdes in i riksdagen.
Intressant nog fick man också veta vilka politiker som inte var feminister. Wille Rydman från Samlingspartiet, till exempel. Och sammanlagt elva kristdemokrater.

Sett i ett historiskt perspektiv kan det te sig märkligt att feminismen är så kontroversiell i Finland. Kvinnosaksförbundet Unionen firade 120 år i fjol. I slutet av 1800-talet fanns det gott om progressiva krafter som jobbade med kvinnofrågor på internationell nivå, vilket så småningom ledde till att finländska kvinnor var de första som fick rösträtt i Europa.
”Det är kanske för mycket sagt att kalla mig feminist, men jag hoppas att SDP kan fungera som feministiskt parti”, sade Socialdemokraternas ordförande Eero Heinäluoma år 2005.
Det är ett ganska försiktigt uttalande med tanke på SDP:s historia. Vem skulle vara feminist om inte en socialdemokrat? Av alla partier har de haft flest invalda kvinnliga riksdagsledamöter under 1900-talet. Finlands första kvinnliga president var också SDP:are, liksom flera av landets första kvinnliga ministrar.

I Sverige kallade sig den socialdemokratiska statsministern Göran Persson feminist. När SPT frågade dåvarande statsekreterare Stefan Wallin om hans ställning i frågan svarade han att ”om Göran Persson är feminist, så är jag radikal feminist”.
Ändå var det ett ord som ganska snabbt flög ut ur den politiska retoriken när Wallin blev jämställdhetsminister 2007. Feminist är ett laddat ord i finländsk politik, där man gärna tänker pragmatiskt i stället för ideologiskt.
Just nu tycks vi dock uppleva en våg av antifeminism i Norden. Ibland har den sexuella undertoner. Ofta är den inkonsekvent; invandrares kulturer utmålas som kvinnoförtryckande, inte sällan av samma anonyma nätdebattörer som hotar kvinnliga politiker med våld.

Författaren Maria Sveland skriver i sin nya bok Hatet om hur den antifeministiska diskursen har format sig under de senaste åren. Ett av hennes exempel handlar om hur det nygrundade partiet Feministiskt ini­tiativ 2006 utsattes för både förlöjligande, avpolitisering och sexualisering i medierna, medan Sverigedemokraterna – fyra år senare – fick en vågmästarroll i riksdagen.
Att vägra kalla sig feminist är ett bekvämt sätt att undvika att hamna i den här inflammerade debatten. Men det förändrar inte fakta. Kvinnor får fortfarande bara tio procent av den sammanräknade inkomsten i världen och äger mindre än en procent av all egendom. En av tre kvinnor kommer under sin livstid att bli utsatt för övergrepp eller våld. Att säga att feminister kämpar mot ”inbillade hot” är lika ohederligt som att blunda för de rasistiska inslagen inom finländsk politik.