Europaval i brytningstid

I maj eller juni 2014 väljs det nya Europaparlamentet. Mycket har hänt sedan det förra EU-valet 2009.
Europeiska unionen känns inte längre så avlägsen som tidigare. Det beror förstås på eurokrisen, som eventuellt har öppnat finländarnas ögon för att EU faktiskt är vår angelägenhet. Valkonstellationen påverkas av hur eurokrisen utvecklas och där kan mycket hända under ett drygt år.
Om eurokrisen hettar till igen kommer EU-valet att polariseras kring frågan om mera eller mindre europeisk integration.

En polarisering ligger framför allt i Sannfinländarnas intresse, men det parti som dominerar i den andra polen drar också nytta av konstellationen.
I det förra valet 2009 ställde Timo Soini upp och deklarerade från början att han kommer tillbaka hem till riksdagsvalet 2011. Nu funderar Soini högt på om han ska våga göra om samma sak. Våga innebär i det här sammanhanget inte att våga agera röstmagnet men sedan ändå inte sköta det mandat man fått av väljarna. Det betyder i stället att våga lämna partiet här hemma, som har vuxit till sig otroligt, ett knappt år före riksdagsvalet. Förra gången kunde partiet skötas per sms, för att citera en partimedlem, nu lyckas det inte längre.

Timo Soini är inte ensam om att vara EU-kritisk. Han får konkurrens åtminstone av Paavo Väyrynen, ständig kandidat som redan är i gång. Inom Centern hoppas man att konstellationen i presidentvalet upprepas och att Väyrynen slår Soini. Centern har tre mandat och kan knappast räkna med att ta tillbaka det fjärde man förlorade senast.
Också De gröna drömmer sig tillbaka till presidentvalet och hoppas kunna bli Sannfinländarnas motpol. Det skulle förutsätta att Pekka Haavisto ställer upp i EU-valet men det är oklart om han är intresserad. I det förra valet fick partiet ett mandat till men kommer att ha svårt att behålla båda platserna.

Samlingspartiet har alltid varit vårt största EU-parti. I den meningen är just Samlingspartiet en motpol till Sannfinländarna. 2009 förlorade Samlingspartiet ett mandat och för att kunna återerövra det fjärde mandatet måste man ha minst en kandidat i hundratusenröstersklassen. Alexander Stubb fyller alla kriterier och kan ha intresse att ställa upp, särskilt som det ser bra ut om de nya kommissionärerna kan väljas bland Europaparlamentarikerna.
För Socialdemokraterna har EU-valet alltid varit svårt. Förra gången drog SDP en riktig nitlott. Man förlorade sitt tredje mandat och av de två är dessutom bara en socialdemokrat i och med att obundna Mitro Repo knep det andra mandatet. Liisa Jaakonsaari har redan meddelat att hon åter kandiderar. En riksdagsledamot som genom sin nuvarande roll vore en naturlig kandidat är Miapetra Kumpula-Natri, som leder riksdagens stora utskott.

SFP lyckades behålla sitt mandat senast, trots att Finland 2009 fick välja in en parlamentariker mindre än tidigare. Nils Torvalds som ersatte Carl Haglund i somras har inte ännu gett besked om han kandiderar. Många andra namn nämns, bland dem främst Eva Biaudet, vars mandat som minoritetsombudsman går ut 2015. Men också Astrid Thors, Mats Nylund och Christina Gestrin är tänkbara kandidater. Det förekommer också spekulationer om ett valförbund, i så fall med Centern. Det hände senast i EU-valet 1999.
KD fick in Sari Essayah tack vare valförbundet med Sannfinländarna 2009. Eftersom Sannfinländarna nu kan ta båda mandaten själv behöver de inte ett valförbund. KD kommer att ha svårt att hävda sig.
Vänsterförbundet gjorde ett dåligt val 2009 och blev utan parlamentariker. Om veteranen Esko-Juhani Tennilä ställer upp finns det ytterligare en EU-kritiker med tyngd bland kandidaterna.

Valdeltagandet i EU-valet var senast 40,3 procent. Det är inget att skryta med. Förhoppningsvis börjar insikten att EU är vi småningom slå rot, också om unionen kan te sig som en koloss. Men inget seriöst parti, inte ens Sannfinländarna, anser att vår plats är utanför EU. Ju mer vi vet om EU desto svårare är det för politiker och tjänstemän att skylla sina tillkortakommanden på unionen.