Halvtidskoll är också framtidskoll

På torsdagen samlas regeringen för att gå genom regeringsprogrammet och pricka för det som har gjorts, det som är på gång och det som inte har avancerat. Det verkar klart att torsdagens session kommer att resultera i ett dokument med tyngdpunktsområden för de två år som återstår av regeringen Katainens period, om inget oförutsett inträffar och regeringen måste avgå i förtid.
Vi kommer antagligen att se ett papper som talar om att regeringen framför allt satsar på att förbättra tillväxten så att sysselsättningen kan öka särskilt inom den privata sektorn. Dessutom ska vi jobba mer, börja tidigare, sluta senare och arbeta mer däremellan. Därtill behövs strukturella förändringar särskilt inom den offentliga sektorn – statsförvaltningen, kommunerna, hälso- och socialvården.

De konkreta besluten som berättar hur allt detta ska uppnås fattar regeringen om tre veckor då budgetramen för de två följande åren slås fast. Regeringspartiernas ordförande, den så kallade sextetten, har sammanträtt dagligen under den här veckan. Redan före jul började sextetten tillsammans höra olika experter för att skapa en gemensam uppfattning om de omständigheter Finland befinner sig i.
Regeringspartierna summerar de gångna två åren och ritar upp en karta över hur man ska staka sig fram de två följande åren. Men under ytan handlar det också om tiden efter riksdagsvalet 2015 och följande regering. Det skapar spänningar mellan regeringspartierna.

För Samlingspartiet är det nödvändigt att kunna uppvisa konkreta resultat av att partiet leder regeringen. Det handlar framför allt om de stora strukturella reformerna, alltså kommunreformen och social- och hälsovårdsorganisationen. Det är redan klart att båda reformerna är ett förvaltningsträsk som regeringen nästan har gått ned sig i. Men vid sidan av den krävande uppgiften att lotsa Finland genom eurokrisen är reformerna regeringens största projekt och därför prestigeladdade. Det gäller att göra så gott man kan och försöka förklara att det bidde något mer än en tumme av tyget.
Just de här reformerna binder samman Samlingspartiet och SDP och är möjliga att genomföra enbart med en regering utan Centern. Annars föredrar Samlingspartiet nog Centern som partner och den nya centerledaren Juha Sipilä har gjort sitt bästa för att bevisa att partiet är en konstruktiv kraft att räkna med efter riksdagsvalet.

Det är SDP givetvis medvetet om och partiet balanserar mellan två till synes oförenliga krav. Dels ska socialdemokraterna visa för Samlingspartiet att det är lönt att samarbeta med SDP. Dels ska man visa sina väljare att partiet agerar annorlunda än i Lipponens regeringar och står för en vänsterpolitik. Vallöftet att inte höja pensionsåldern ska ses mot den här bakgrunden. Dessutom tycks socialdemokraterna ha interna problem med att få arbetet och informationen att löpa mellan ministrarna och riksdagsgruppen. Det leder till situationer då SDP bromsar, eftersom partiets linje är oklar vilket skapar irritation bland de övriga regeringspartierna.
SFP ligger i skattefrågorna och den ekonomiska politiken nära Samlingspartiets linje. För Vänsterförbundet är det viktigaste att se till att inkomstskillnaderna inte ökar. De gröna vill granska miljö- och energiskatterna, KD värnar om familj och åldringsvård.

Under ytan finns det alltså ganska klara spänningar mellan de två stora regeringspartierna. Tisdagens beslut om arrangemangen som tryggar STX-varvets TUI-beställningar i Åbo gör säkert stämningen lättare i Ständerhuset på torsdag.