Den outnyttjade potentialen

Finland är som en läckande hink. Hålet i bottnen blir större och större och det nya vattnet som hälls i räcker inte längre till för att fylla hinken.   
Den här liknelsen använder finansrådet Mikko Spolander för att beskriva de dystra prognoserna för den finländska arbetskraftspotentialen. Han grundar sin syn på det beräknade inflödet av 20-24-åringar i kombination med utflödet av 60-64-åringar på arbetsmarknaden. Utan åtgärder och med nuvarande kunskap vänder balansen till det positiva först 2032.

Debatten om de nödvändiga åtgärderna har på sistone främst kretsat kring hur vi kunde täppa till hålet i hinken genom att förlänga arbetskarriärerna i slutändan. Det har varit betydligt tystare kring hur vi kunde öka vattentillförseln genom att använda en större del av den potential som finns bland de unga.
År 2011 blev fem procent av de som gick ut grundskolan utan studieplats. Två procent av årskullen valde att inte söka någonstans. Totalt handlar det om ytterligare cirka 5 000 ungdomar som hamnar i riskzonen för att slås ut.
Riskgruppen är redan på tok för stor. Enligt forskaren Pekka Myrskylä på Statistikcentralen kan drygt 50 000 ungdomar i åldern 15-29 betecknas som utslagna från arbetsmarknaden.

Begreppet utslagning kan definieras på många olika sätt, och teorierna om vad som är hönan och ägget är ännu fler. Men oberoende av forskningsinriktning, ses avsaknaden av utbildning som den mest avgörande katalysatorn för utslagningen.  
Andelen finländska ungdomar som avslutar sin skolgång redan efter grundskolan har varit tämligen konstant under hela 2000-talet. Det som däremot har skett är att sysselsättningsgraden för lågutbildad personal började sjunka 2008.
Med enbart en grundskoleexamen i bagaget hamnar ungdomarna lätt in i en återvändsgränd. Allt fler jobb kräver åtminstone yrkesexamen och konkurrensen om de övriga jobben har blivit allt hårdare. På arbetsförmedlingen uppmanas de att utbilda sig, och risken för att de då ger upp är stor om skyddsnäten i närmiljön saknas.

Utslagningen från arbetsmarknaden går i arv. Av de ungdomar som nu befinner sig i riskgruppen har cirka hälften föräldrar som själva är utslagna från arbetsmarknaden. Den gemensamma nämnaren i den här onda familjespiralen är också utbildningsnivån.
Vägskälet som ungdomarna står vid efter grundskolan blir allt mer avgörande. Men själva vägvalet kan inte ses som ett enskilt beslut. Orsakerna är oftast en anhopning av problem i familjen och själva valet att ge upp efter grundskolan är oftast enbart en konsekvens.

Redan nu finns det åtminstone ett 50-tal olika stödformer för att åtgärda utslagningen av unga. Förutom de olika stödformerna i skolorna finns det en lång rad både preventiva och korrigerande serviceformer, som i sin tur kan vara antingen universella eller riktade.
Det största problemet med de nuvarande skyddsnäten är att de kommunicerar för dåligt med varandra. Den nya ungdomsgarantin behöver uppbackning av ett betydligt större samarbete över administrationsgränserna för att den ska få önskvärt resultat. 
I och med att problemen oftast anhopas på ett familjeplan, växer riskerna för att tappa bort helheten. När en familj slussas mellan skola och diverse olika social- och hälsovårdmyndigheter, blir resultatet snarare en passivering.

En större satsning på tidiga, gränsöverskridande och familjecentrerade stödformer är en lönsam investering. På sikt syns resultaten i högre välmående, i minskade utgifter, i en högre utbildningsnivå och därmed i en bättre potential på arbetsmarknaden.
Om vi lyckas hälla mera vatten in i hinken och öka sysselsättningsgraden med en procentenhet, så har det enligt de teoretiska uträkningarna på Finansministeriet en stor inverkan på hållbarhetsunderskottet. Det löser inte alla ekonomiska problem, men nog många mänskliga.