Satsa så brett som möjligt

Det är första gången den striktare lagstiftningen som godkändes efter valfinansieringsskandalen 2008 tillämpas i ett kommunalval i hela Finland. Ungefär 19 000 anmälningar om valfinansiering borde ha lämnats in före årsskiftet och majoriteten har kommit in.
Tack vare den nya lagstiftningen är det betydligt lättare för både väljare och medier att skapa sig en uppfattning om hur valkampanjerna har finansierats. Det är viktigt eftersom ekonomiskt och annat stöd alltid innebär någon form av tacksamhet eller beroende.
Anmälningarna lämnas nu för tiden in till Statens revisionsverk och inte till respektive kommun och det är en stor förbättring. På sajten www.valfinansiering.fi kan vem som helst bekanta sig med dem.

Hbl har i slutet av veckan skrivit om Stiftelsen för det tvåspråkiga Finland, som också i sin nya form fortsätter att understöda kandidater. Det är positivt eftersom svenskan och tvåspråkigheten behöver allt stöd som går att uppbåda.
Det är tack vare den lagstadgade öppenheten vi vet det här. De kandidater som har fått över 800 euro i understöd och blivit invalda eller suppleanter ska uppge det i sin anmälan. Vi har räknat till 40 fullmäktige och suppleanter som fått understöd av stiftelsen. Sju av dem hör inte till SFP. De sju företräder Samlingspartiet, SDP, Centern och KD. Hbl har haft svårt att få information om utdelningen av stiftelsens ordförande Henry Wiklund men vi har nu fått veta att stiftelsen har understött totalt 60 kandidater från nio olika partier, det vill säga kandidater från sju riksdagspartier och dessutom samiska och kommunistiska kandidater. Inga sannfinländska kandidater fick stöd.

De flesta samhällsaktörer inser i dag att alla är betjänta av en öppenhet som genomlyser demokratin och berättar om beslutsfattarnas bakgrund och eventuella bindningar.  Därför har de fonder och stiftelser som Hbl har kontaktat också berättat att de har understött Stiftelsen för det tvåspråkiga Finland och att de uttryckligen har velat att valstödet ska gå till kandidater från alla partier som stöder ett tvåspråkigt Finland.
Det är ett klokt krav eftersom förutsättningen för Finlands tvåspråkighet är att så många politiker och partier som möjligt värnar om den. Det återstår att se om donatorerna är tillfreds med hur Stiftelsen för det tvåspråkiga Finland har tolkat deras önskemål om en bred stödpolitik.

Det finns argument för att proportionerna mellan å ena sidan SFP och å andra sidan de övriga partierna kunde vara omvända. Aktiva tvåspråkighetspolitiker i andra partier än SFP är färre och kan vara i behov av både ett större stöd och annan uppbackning än SFP-politiker, som per definition stöder det svenska och tvåspråkiga Finland.
Å andra sidan har SFP:s storlek i till exempel Helsingfors en avgörande betydelse för att svenska frågor finns på agendan. Det som förvånar är att SFP fortfarande inte lärt sig att undvika uppståndelsen efter varje val då stiftelseutdelningen blir offentlig. Med öppenhet redan före valet blir det inget ståhej efteråt. Att stiftelseutdelningen till SFP-kandidater går på remiss till partisekreteraren är intressant.

Det handlar inte om missunnsamhet när Hbl uppmärksammar fördelningen av stödet från Stiftelsen för det tvåspråkiga Finland. Det handlar om att ord och handling inte ska stå i alltför bjärt kontrast med varandra. Om man vill stöda kandidater som arbetar för ett tvåspråkigt Finland bör tolkningen vara bred. Om man vill stöda uttryckligen SFP:s kandidater finns inget hinder. Det finns heller inte någon orsak att försöka dölja det.