Känslan av rättvisa betyder mest

En av de mest kontroversiella frågorna i ekonomin är vilken den optimala inkomstfördelningen är. Då tänker man i första hand på inkomstfördelningen ur den ekonomiska effektivitetens synvinkel och lämnar bort de sociala aspekterna med inkomstöverföringar för att råda bot på fattigdom. Tanken är ofta att inkomstskillnaderna kan bli rätt stora eftersom den som arbetar hårt och tar risker ska få en skälig belöning. När de företagsamma och framgångsrika berikat sig får också de fattigare ett ökat välstånd. Smulorna ramlar så att säga ner från de välbeställdas bord.

När staten inte lägger sig i hur det ekonomiska resultatet fördelas kan man rentav tänka sig att utfallet är rättvist så att var och en får vad den gör sig förtjänt av. Det är likväl ett tänkesätt som är främmande för den nordiska samhällsmodellen, där man i stället vill se en utjämning av inkomsterna och en progressiv beskattning som socialt rättvis och också ekonomiskt effektiv. En någorlunda jämn inkomstfördelning är ett sammanhållande kitt som är till gagn även för näringslivet.

I Finland är inkomstfördelningen en känslig affär eftersom man inte vill ha ett samhälle där det finns olika skikt som lever i olika världar. Man ser det som en negativ sak att människor rangordnas efter hur stora inkomster de har.
När Statistikcentralen publicerar sina siffror över inkomstskillnaderna brukar budskapet bli detsamma från år till år: inkomstklyftorna ökar. Någon drastisk förändring skedde visserligen inte 2011, eftersom alla hade en anspråkslös inkomstutveckling förutom den grupp på en procent av befolkningen som fick påökt på höga löner eller ännu större kapitalinkomster.

Närmare en halv miljon finländare har långvarigt låga inkomster, vilket betyder att de lever i ett hushåll som har mindre än 60 procent av medianinkomsten. I cirka en fjärdedel av alla hushåll finns ett subjektivt utkomstproblem, det vill säga en upplevelse av att pengarna inte vill räcka till alla regelbundna utgifter.

Inkomstfördelningen är ingen exakt mätare på jämlikheten och välståndet. I en tid som är fattig i en annan bemärkelse än att det råder brist på pengar bär det inte långt att skylla alla problem på ökande inkomstklyftor. De var som störst strax innan finanskrisen, men de flesta hade ett större välbefinnande då. Som minst var inkomstklyftorna under den värsta depressionen i början av 1990-talet, men ingen skulle komma på tanken att se på den tiden som höjden av ett jämlikt samhälle.

Sambandet mellan inkomster och hälsa är en typisk hönan-eller-ägget-fråga. Är en sämre hälsa en följd av låga inkomster eller är den orsaken till att det inte går att skaffa sig högre inkomster? Det måste i varje fall vara ett politiskt mål att minska både fattigdomen och hälsoskillnaderna.

När de ekonomiska utsikterna är svaga går det inte att vänta sig större inkomstökningar under överskådlig framtid. Då är det särskilt viktigt att inkomstfördelningen upplevs som rättvis av gemene finländare. De som är i ledande ställning måste förstå hur stort exemplets makt är och pruta på sina egna förmåner. Det går inte kräva av folket att det solidariskt och i fosterlandets namn ska rädda ett klassamhälle.

Det har funnits en relativt stor rörlighet från de lägre inkomstklasserna uppåt men det ser ut som att många låginkomsttagare stannar där de är. När staten skär ned är större inkomstöverföringar än den försenade förbättring av socialskyddsförmånerna som gjordes i början av året knappast aktuella. När fler går ut ur arbetslivet än kommer in i det finns småningom jobb åtminstone för alla som har en relevant yrkesutbildning.