Vattentäta skott på sin plats

I samband med att Jyri Häkämies (Saml) över ett veckoslut bytte roll från näringsminister i Katainens regering till vd för näringslivets intresseorganisation EK uppstod en liten debatt. Var Häkämies snabba rollbyte ett problem eller egentligen inget rollbyte alls utan ett sätt att sköta samma frågor men i en "ny rotel" som Häkämies själv uttryckte det?
I augusti meddelade statsminister Jyrki Katainens (Saml) närmaste medarbetare Jussi Kekkonen att han övergår till att leda ett nygrundat dotterbolag för kommunikations- eller lobbningsfirman Miltton. I måndags fick vi veta att finansminister Jutta Urpilainens (SDP) närmaste medarbetare Matti Hirvola också han efter årsskiftet flyttar till Miltton Networks. Flera konkreta fall belyser alltså varför det är problematiskt med de obefintliga reglerna för personer som flyttar mellan politik, intresseorganisationer och lobbningsfirmor.

Då det gäller rekryteringen av personer till politiken är det enkelt. Det finns ingen orsak att kritisera personer som har varit aktiva till exempel inom näringslivet eller facket och sedan ger sig in i partpolitiken. De flesta förtroendevalda har en bakgrund och en orsak till att de engagerat sig också partipolitiskt.
Det är först när övergången sker åt det andra hållet som det blir problematiskt. Det gäller framför allt personer som arbetat inom regeringen, som ministrar eller som ministermedarbetare. De besitter insiderinformation om regeringens planer, bland annat då det gäller beskattning, lagstiftningsprojekt, strategier inom EU och så vidare. Att då byta uppgifter utan någon paus emellan blir besvärligt för resten av regeringen och dess samarbetspartner. Det uppstår också ett trovärdighetsproblem.

I Häkämies fall handlar det alltså inte om att det skulle vara en överraskning att Jyri Häkämies, i vilken roll han än har, arbetar för att främja näringslivets intressen. Det har han konsekvent gjort under hela sin karriär. Att han däremot som näringsminister har lett regeringens arbete i förhållande till näringslivet och sedan direkt börjar arbeta för näringslivets intresseorganisation leder till att han sitter på den information han fått inom regeringen. En karensperiod på ett halvt eller ett år hade inneburit ett sunt avbrott. Eftersom vi inte har några regler för dylika situationer har inget formellt fel begåtts.

Då det gäller Kekkonen och Hirvola som har arbetat som medarbetare till var sin partiledare och regeringens viktigaste ministrar är problematiken delvis en annan. De är intressanta för kommunikationsbyrån Miltton just för att de har goda kontakter till politiker och tjänstemän i ledande ställning och för att de kan det politiska systemet inifrån. Också för dem hade en karensperiod suttit bra och inte försämrat deras värde för kommunikationsbyrån.

Med Kekkonen och Hirvola finns ytterligare ett problem, och det är själva lobbandet och att det sker i det fördolda. Det finns en stor skillnad mellan intresseorganisationer och lobbare. De föregående är organisationer med ett öppet uppdrag att arbeta för dem de företräder – bland annat näringsliv, anställda, lantbrukare. Lobbare driver sina kunders intressen, och det är mest företag som har råd med lobbare. Men till exempel Miltton Networks offentliggör inte sina uppdragsgivare eller deras politiska målsättningar. Yles A-studio berättade i onsdags att moderbolaget Miltton till hälften ägs av Norvestia, som också äger en betydande andel av sjukvårdskoncernen Coronaria. Allt fler offentliga tjänster läggs ut på entreprenad och det handlar om stora pengar. Här ligger en stor del av lobbarnas arbetsfält.