Betydligt större krisorsaker finns

Svallvågorna i offentligheten efter regeringens beslut om finansmarknadsskatten ter sig minst sagt märkliga. De facto har det redan i månader varit klart hur skiljelinjen går då det gäller om Finland ska ansluta sig till de EU-länder som utreder en skatt för transaktioner på finansmarknaden. Samlingspartiet, SFP och KD har motsatt sig en skatt medan SDP, De gröna och Vänsterförbundet har understött transaktionsskatten. I fredags blev det ett formellt beslut, och enligt en del regeringskällor var det mera överraskande att frågan nu blev slutbehandlad än beslutets innehåll.
På fredagskvällen gick Yles nyheter ut med uppgiften att statsminister Jyrki Katainen skulle ha viftat med regeringskris och nyval i samband med behandlingen av finansmarknadsskatten. Senare under veckoslutet dementerade olika regeringskällor den uppgiften.

EU-ministerutskottet förde en diskussion om spelreglerna för dem som stöder transaktionsskatten och blev överkörda. Tolkningen att statsministern hotat med nyval härrör sig från den. Utskottet har inte konkret röstat om skatten, vilket vissa medier låtit förstå. Det är inte särskilt vanligt med omröstningar i ministerutskotten, särskilt inte i EU-ministerutskottet, där alla ministrar har närvarorätt, inte bara de egentliga utskottsmedlemmarna. Där- emot förde ministrarna enligt uppgift en tuff diskussion kring Finlands inställning till skatten på fredagsmorgonen.
Att regeringen skulle krisa allvarligt på grund av just den här frågan verkar inte trovärdigt. Den är helt enkelt för liten för att förorsaka en regeringskris, särskilt i den nuvarande ekonomiska situationen och med beaktande av att inget regeringsparti skulle gagnas av ett nyval.

Men lika klart som att regeringen Katainen inte skulle kunna falla på frågan om finansmarknadsskatten, lika uppenbart är det att särskilt de två stora regeringspartierna hade behov att visa var de står.
För Jyrki Katainen och Samlingspartiet fanns ett behov att sätta ned foten. Dels måste Samlingspartiet signalera vilket parti som är störst och leder regeringen och dels måste man visa sina egna att man inte kompromissar om allt. Eftersom Samlingspartiet svalde införandet av en bankskatt i Finland var det omöjligt att godkänna finansmarknadsskatten.
För SDP var det viktigt att för sina egna här hemma och i resten av EU visa att socialdemokraterna i den här frågan stod fast vid sin åsikt att finansmarknaden dels bör styras och dels bör bidra till det allmänna.

Men uppgifterna i offentligheten om regeringskris och nyval förvånar ändå de flesta regeringspartier. Efter kommunalvalet med allt vad det innebar av konfrontationer och eventuellt tillspetsade ideologiska motsättningar mellan regeringspartierna uppger flera regeringskällor att ett större samförstånd och ett visst lugn har infunnit sig. Det är i hög grad dikterat av de usla ekonomiska utsikterna.

Efter kommunalvalet har sextetten, alltså de sex regeringspartiernas ordförande, haft gemensamma sitsar eller seminarier kring tillväxt, export, sysselsättning och offentlig ekonomi. På borgerligt håll ser man nu en större krismedvetenhet hos särskilt socialdemokraterna och tycker att man på nytt håller på att hitta en gemensam melodi. Det behövs då regeringen i slutet av februari har sin halvtidsgranskning och tre veckor senare sina budgetramförhandlingar. Då måste regeringen slå fast hur man ska få i gång hjulen och balansera den offentliga ekonomin utan att spara ihjäl Finland – och på vems bekostnad det ska ske. Det är en av regeringens största utmaningar.