Efterlyses: Nya sätt att lyssna på folkets röst

Kommunalvalet bjöd på två överraskningar. Den uteblivna skrällen för Sannfinländarna och det låga valdeltagandet. Båda fenomenen har stötts och blötts under veckan som gått, och det finns också ett samband mellan dem. Sannfinländarna lockade nu inte soffliggarna i samma utsträckning som de lyckades göra det i riksdagsvalet 2011.
Det är definitivt ett problem för den representativa demokratin om drygt 40 procent låter bli att använda sin röst. Ändå är det svårt att hitta ett mera demokratiskt system, särskilt i vår tappning med proportionella val.

Två drag i det låga valdeltagandet är särskilt bekymmersamma.
Ju större kommunen är desto lägre verkar valdeltagandet bli. Med tanke på den förestående kommunreformen som siktar på betydligt större kommuner än vi har i dag måste signalen om lägre valdeltagande i stora kommuner tas på allvar.
Det andra särskilt bekymmersamma är att de som låter bli att rösta är personer med svag socioekonomisk ställning.
Beslutsfattarna utses oberoende av hur många som har röstat. Det finns forskning som visar att väljare tenderar att rösta på kandidater som är äldre och har en bättre samhällelig ställning än de själva. Att det är just socioekonomiskt svaga grupper som har ett lågt valdeltagande snedvrider alltså inte nödvändigtvis beslutsförsamlingen så mycket som man kunde tro.

Däremot är det mera bekymmersamt att de som låter bli att rösta ofta upplever att det inte är värt att rösta eftersom ingenting ändå förändras till det bättre för dem. I och med att de inte gör sin röst hör blir den tendensen allt värre, för på lång sikt påverkas den politiska agendan av att vissa grupper är överrepresenterade bland beslutsfattarna.
Ett drag i debatten om det låga valdeltagandet i veckan har varit att politikerna måste se sig i spegeln och fundera på vilka frågor de tar upp inför valet och vilket språk de använder. Det behövs säkert. Men med tanke på att ungefär 97 procent av finländarna inte är partipolitiskt engagerade så borde politikerna och partierna inte enbart snegla efter speglar. Politikerna borde ha mod att införa andra former än partimedlemskap och val för politisk diskussion och medborgarpåverkan. Intresset för politik har nämligen inte minskat utan ökat. Men i dag engagerar sig människor i enskilda konkreta frågor och har inte längre intresse av att köpa partiernas ideologiska paket.

Ur demokratisk synvinkel är det nödvändigt att i samband med kommunreformen utveckla närdemokratin på olika sätt. Det handlar till exempel om stadsdelsfullmäktige eller stadsdelsnämnder och brukardemokrati på gräsrotsnivå. Det centrala är att de här organen verkligen ska ha makt, alltså pengar att fördela. Bland en del politiker och tjänstemän verkar intresset för att dela med sig av makten minst sagt ljummet. Det finns skäl för dem att tänka om.
Samtidigt måste man gå också en annan väg och dra nytta av de erfarenheter av och den forskning som finns om deltagardemokrati. Åbo Akademis toppforskningsenhet kring demokrati har i praktiken testat ett slags medborgarpaneler. Resultaten är uppmuntrande och visar att om panelerna är representativa, och olika slags åsikter är företrädda, breddas deltagarnas kunskaper om och förståelse för den fråga panelen dryftar. Samtidigt kan intresset för att påverka också på andra sätt öka.

Sådana medborgarpaneler kunde användas som en del av beredningen i kommunerna. Ett konkret exempel där en medborgarpanel skulle ha gjort stor nytta är skolnätet i Helsingfors.