Stabilt val i Svenskfinland

Om Svenskfinland betraktas som en helhet ser resultatet i kommunalvalet rätt stabilt ut. Svenskfinlands största parti SFP klarade sig bra och lyckades redan för andra valet i följd hålla positionerna i motsats till alla andra partier, Sannfinländarna undantaget. Det förklaras delvis men inte enbart av att Sannfinländarnas framgångar inte drabbar SFP men nog de andra partierna. Att SFP har gjort två goda val efter varandra kan inte enbart förklaras med negationer, partiet har helt uppenbart också gjort väl ifrån sig i sina anhängares ögon.
Svenskfinland är ändå inte oberört av att Sannfinländarna nu är ett kommunparti att räkna med, låt vara att det är mindre än opinionsmätningarna förutspådde och partiet självt hoppades. Sannfinländarna finns i alla de svensk- och tvåspråkiga kommuner som har ett mångpartisystem, för att citera kommunforskaren Siv Sandberg. Det kommer säkert att märkas, men på vilket sätt är ännu oklart. Man kan i alla fall utgå från att Sannfinländarnas linje och sätt att driva sin politik kommer att variera från kommun till kommun. Hur det utfaller beror på deras politiska styrka men också på de personer som har valts in i fullmäktige och hur de förmår samarbeta.

Huvudstaden och de politiska styrkeförhållandena har en symbolisk betydelse. SFP höll sina fem mandat men fullmäktigegruppen är så gott som ny. Den enda sittande ledamoten som finns kvar efter årsskiftet är Astrid Thors, som först i ett sent skede beslöt sig för att kandidera. Trots att Sannfinländarna nu är ett större parti i Helsingfors än SFP bör partiet kunna behålla sin representation i stadsstyrelsen, vilket är väsentligt med tanke på partiets påverkningsmöjligheter.
De svenska och tvåspråkiga fullmäktigeledamöterna i Helsingfors blir fler. Förutom Samlingspartiets Jan Vapaavuori och Harry Bogomoloff, SDP:s Thomas Wallgren och SFP:s fem invalda har Vänsterförbundet inte bara Silvia Modig utan också Veronika Honkasalo och Dan Koivulaakso i sin grupp. Det är en möjlighet att ta vara på.

Styrkeförhållandena i alla tre stora städerna i huvudstadsregionen förändras en aning. Oklarast är situationen i Vanda. Där återtog SDP sin plats som största parti men i mandat räknat är SDP och Samlingspartiet jämnstarka och Sannfinländarna är den tredje största gruppen. SFP:s samarbete med Samlingspartiet ger det ett övertag.
I Esbo dominerar Samlingspartiet som förr men här lyckades SFP knipa ett mandat till med hjälp av röstmagneten och partiordföranden Carl Haglund.
I Nyland klarade sig SFP överlag bra och ökade sitt röstetal. Bara i Hangö backar SFP medan man triumferar i Ingå efter fyra svåra år och nu har egen majoritet igen. I Borgå och Lovisa höll SFP ställningarna. Socialdemokraterna vann i Hangö men förlorade stor i Raseborg.

Åboland är i det här valet SFP:s svarta får, för partiet backade i såväl Åbo som Pargas och Kimitoön. I Kimitoön förlorade alla etablerade partier till Fri samverkan-listan. Det är en reaktion mot att de som under de senaste fyra åren har haft makten har fattat också svåra och impopulära beslut.
I Österbotten klarade SFP sig bra och håller positionen som största parti också i Vasa, trots fusionen med Lillkyro och att två ledande politiker slutade. De svenska socialdemokraterna ökade sitt understöd i kommunerna söder om Vasa men hade svårare norrut.
I alla de kommuner där Sannfinländarna nu är en kraft att räkna med är det viktigt att partiet tar och får bära sitt ansvar. I kommunerna finns ingen opposition, det gäller att samarbeta.