Stöd hemma, av samhället och politiken

I ett par veckor har en hetlevrad debatt pågått om hur man bäst stöder ungdomar som riskerar att marginaliseras eller redan har gjort det.
Efter valet sammanförde Niinistö en rad personer som har erfarenhet av arbete bland barn och unga på fältet och hörde också experter och forskare. Tanken var att samla enkla och fungerande metoder och att signalera att precis alla kan göra något konkret för att förhindra utslagning. För två veckor sedan lanserade president Niinistö resultatet av arbetet, kampanjen "Helt vardagliga saker". Broschyren och webbsida innehåller råd till vuxna – allt från att ta med grannens barn på ishockeymatch till att själv våga be om hjälp.

Både kärnfrågan – varför en del barn och unga åker ut i samhällets marginal – och debatten om utslagningskampanjen har många dimensioner.
Den politiska dimensionen är kanske den enklaste. De som kritiserat kampanjen har främst varit unga gröna och vänsterförbundare. De har ironiserat och gjort sig lustiga över de handfasta råden och påpekat att det handlar om strukturella problem och fattigdom som man inte kommer åt genom att påminna ungdomar om vikten att sova tillräckligt. Kampanjen har anklagats för att vara aningslös och naiv och ha utgångspunkter som befinner sig oändligt långt från de ungas vardag.
Det är lätt att avfärda kritikerna med att de ger utlopp för sin besvikelse över presidentvalets utgång. Många har kallat debatten för tredje omgången i presidentvalet.

Ändå har kritikerna rätt i att marginaliseringen i samhället är ett strukturellt problem. Men de har fel såtillvida att de tycks tro att enbart strukturella åtgärder räcker. Mirjam Kalland, direktör för Mannerheims barnskyddsförbund och I dag-kolumnist i Hbl, hör till dem som ofta fäster uppmärksamhet vid de strukturer som slår ut människor. Men hon påpekar också att det behövs tre fungerande nivåer för att barn och unga ska må bra i ett samhälle. Mikronivån utgörs av hemmet, dagvården och skolan, mellannivån är den service och det stöd som i övrigt erbjuds barn, unga och deras familjer, medan de politiska beslut som utformar till exempel social- och utbildningspolitiken utgör makronivån.
Kampanjen med de vardagliga råden befinner sig på mikronivån och försöker dels ge praktiska tips, dels stärka känslan av att alla har ett lite större ansvar än ansvaret för sin egen familj. Det innebär inte i sig ett avståndstagande från att också övriga nivåer, till exempel politiska beslut, behövs. Eller, för att låna Mirjam Kallands beskrivning, man måste jobba på alla nivåer – lära folk simma, dela ut flytvästar och rädda dem som håller på att drunkna.

Värdegrunden påverkar givetvis alltid hur problem uppfattas, beskrivs och tacklas. Det är ingen hemlighet att president Sauli Niinistös gamla parti Samlingspartiet har en värdegrund som betonar det individuella ansvaret framför samhällets. I den meningen sitter vardagskampanjen bra i Niinistös profil.
Socialpolitik hör inte till presidentens befogenheter och Niinistö är tvungen att hålla sig till sin tomt, annars får han genast kritik. Regeringen å sin sida inför samhällsgarantin för under 25-åringar vid årsskiftet.

Debatten fortsätter säkert och det är mycket bra. Den håller utslagningen på agendan och det behövs då stat och kommuner fattar sparbeslut. Trots att spåren efter nedskärningarna från 90-talet förskräcker finns det fortfarande planer på att skära ned i precis det som drabbar barn och unga i riskzonen.