Eftis som modell är förlegad

Grupperna är stora, utrymmena olämpliga, resurserna knappa och personalen ofta obehörig och tillfällig. Förutsättningarna för att bedriva en meningsfull eftermiddagsverksamhet är alla gånger inte de bästa. Bland annat det här konstaterar sociologen och politices doktorn Harriet Strandell som kvalitativt undersökt innehållet i verksamheten och som i veckan presenterade sina forskningsrön i en bok. 
Lagen om ettornas och tvåornas eftermiddagsverksamhet trädde i kraft 2004. I stora drag deltar i dag varannan etta och var fjärde tvåa i verksamheten.

Det är kommunerna som ansvarar för eftis, men det är en brokig skara aktörer som förverkligar den.   
Skolor, idrottsföreningar, församlingar, föräldraföreningar, konstklubbar med flera kan alla sätta sin egen prägel på innehållet, som därför saknar en övergripande, röd tråd. Strandell hittar egentligen bara tre gemensamma nämnare för eftis: Ett minimiantal timmar, frivillighet och mellanmål. 
Trots att diversitet är bra, så är eftis profil för flummig. Verksamheten svävar mellan skola och dagis och inlärning och fritid. Eftis roll är ännu åtta år efter att lagen trädde i kraft odefinierad.

Diskussionen om skolbarnens eftermiddagar var häftig på 1990-talet när den nya lagen började utformas. Lågkonjunkturen gjorde att skolorna drog in sin klubbverksamhet och kommunala dagis tvingades spara. Som en följd av det här höjdes många oroliga röster som varnade för riskerna när barn vistas ensamma efter skoldagen.
Debattörerna och politikerna delades grovt in i två läger. En grupp som ville integrera verksamheten i skolan och en grupp som ville att eftis skulle bygga på frivillighet. Den senare segrade, mycket tack vare att den modellen var billigare, och resultatet blev ett lapptäcke med stora regionala skillnader.
På större orter kan familjerna välja och vraka utgående från livsåskådning och fritidsintressen, på mindre orter finns endast ett alternativ.

En av målsättningarna med eftis är "att erbjuda barnen mångsidiga möjligheter att delta i ledd och stimulerande verksamhet samt koppla av i lugn och ro under tillsyn av en lämplig yrkeskunnig person".
Sydkustens landskapsförbund har flera gånger följt upp hur de här målsättningarna förverkligas på svenska. Förbundets senaste rapport från i fjol pekar på samma problem som de Strandell kommit till.  
Det är svårt att skapa kontinuitet när rörligheten är stor bland personalen. Landskapsförbundets siffror visar att över hälften av ledarna jobbat mindre än fyra år på sin nuvarande arbetsplats. Villkoren är alla gånger inte heller de bästa, en tredjedel av de som deltog i undersökningen uppgav att de varit permitterade under läsåret 2010–2011. 

Det är hög tid att inse att den nuvarande modellen med eftis inte är optimal. Verksamheten är för spretig och statusen för låg. Många barn tillbringar lika mycket tid på eftis som i skolan, men i resursfördelningen märks det inte.
Som tanke bygger eftis på ekonomisk effektivitet och på övervakning av barnen. En diskussion om själva innehållet har lyst med sin frånvaro. Eftis roll bör definieras tydligare utgående från frågan: Vilken verksamhet är bäst för barnen? Den definitionen bör göras som en del av en helhet där även den nya läroplanen och timfördelningen i skolorna ingår.
Psykologiprofessor Lea Pulkkinen drev för 10 år sedan en modell där man skulle integrera eftermiddags- och fritidsverksamheten i skolorna och förlänga skoldagen. Många av svaren finns i hennes modell.