Folkhemmet behöver svar

Fallet Thomas Quick beskrivs i rikssvenska tidningar som en gigantisk rättsskandal och som ett mörkt kapitel inom det svenska rättsväsendet. I takt med att allt fler graverande uppgifter om de gamla mordutredningarna läcker ut, växer skaran som nu tvivlar på om seriemördaren Quick över huvud taget är skyldig.
Thomas Quick, eller Sture Bergwall som han heter i dag, dömdes för åtta mord i sex olika domstolar. Domstolarna saknade vittnen och teknisk bevisföring att luta sig mot, men fällde i och med att han erkände. Quick tog på sig ett 30-tal mord under 1990-talet, men många var redan då falska medgivanden. Bland annat erkände han morden på två försvunna personer som sedan visade sig vara vid liv och så tog han på sig ett mord som begicks vid en tidpunkt när han redan satt inlåst på Säters sjukhus.

År 2008 började journalisten Hannes Råstam granska historien. Han lusläste rättegångsprotokoll, träffade Bergwall och tittade på videoband från utredningen. Resultatet av granskningen blev en bok, som för några veckor sedan blev postumt utgiven i Sverige. I boken "Fallet Thomas Quick: Att skapa en massmördare" avslöjas en lång rad pinsamma detaljer kring mordutredningarna och boken fungerar nu som katalysatorn för den tilltagande kritiken.
I boken beskrivs bland annat hur Quick fick ledande frågor i polisförhören för att "minnas rätt". Ett av offren beskrev han först som en mörk korthårig pojke i fodrad jeansjacka och lösa byxor, när pojken de facto var blond och långhårig i klädd en lång skinnjacka och tajta jeans. Trots den misslyckade beskrivningen fälldes Quick för mordet i och med att han erkände. 

Ett annat resultat av Råstams granskning blev att Bergwall mitt i allt tog tillbaka alla sina tidigare medgivanden. Han har nu frikänts för tre av morden och begärt resning för de övriga fem. I höst väntas de sista resningsansökningarna behandlas i svensk domstol.
Sture Bergwall uttalade sig nyligen själv i Svenska Dagbladet där han försöker förklara sitt minst sagt märkliga beteende. Han säger att han fick en tillfredsställelse av att erkänna för att han då kände sig som "en viktig person". Ju fler detaljer han erkände desto fler belöningar fick han också i form av större doser medicin. Många av medicinerna har visat sig vara narkotikaklassade preparat med förvirring, vanföreställningar och hallucinationer som möjliga biverkningar.

Jakten på syndabockar är intensiv. Bland de som får förklara sig finns den behandlingsansvarige läkaren och chefspsykologen på Säter, Quicks advokat under rättegångarna, polisens förhörsledare, olika expertvittnen och den dåvarande justitiekanslern.
De utpekade bollar den heta potatisen mellan varandra. Den behandlingsansvarige läkaren Göran Fransson tror inte längre att Quick begått morden, men tillägger att mannen inte är pålitlig. "När han blir frikänd kanske han erkänner fler mord, han verkar ju gilla uppmärksamheten".  

Det mesta talar för att mytomanen Quick inte har begått de mord han nu sonar för. Men oberoende av om han är skyldig eller inte, bör en grundlig utredning göras.
Allt fler röster höjs för att en kommission ska tillsättas för att granska praxis kring den rättspsykiatriska vården och eventuella luckor i rättsväsendet. De mest alarmerande frågorna som behöver få svar handlar om polisens förhörsmetoder, om medicinering under förhör och om medgivanden utan övrig bevisföring. 
De anhöriga till brottsoffren och svenskarnas allt mer vacklande tilltro till rättsväsendet behöver de här svaren.