Politisk dragkamp om viktig detalj

Lagstiftningen om äldreomsorgen är en politisk långkörare och en viktig fråga.
Inför hela regeringens budgetförhandlingar i slutet av augusti har dimensioneringen av personalen inom långvården blivit den tvistefråga som symboliserar den politiska dragkampen mellan de två stora regeringspartierna Samlingspartiet och SDP.

Socialdemokraten Maria Guzenina-Richardson är den ansvariga ministern. Hon inledde en ny beredning av lagen om äldreomsorg i höstas. Utgångspunkt var att lagstiftningen måste innehålla en bindande personaldimensionering eftersom rekommendationerna inte har följts. I april kom sedan styrgruppens förslag till lagstiftning och till mångas förvåning innehöll den inte någon personaldimensionering. Orsaken uppges vara att gruppen ville komma med ett enigt förslag.
Guzenina-Richardson ville inte genast gå emot styrgruppens förslag utan väntade på att få in remissvar från olika instanser. Efter det deklarerade hon att hon fortfarande anser att personaldimensioneringen för långvården bör ingå i lagstiftningen. Då blev hon en aning orättvist beskylld för att hela tiden ändra åsikt.  Ministern motiverar sin ståndpunkt med att långvården på vissa håll sköts så dåligt att lagstiftaren måste ingripa så att man kommer åt de kommuner som inte sköter sig.
Nu kräver Guzenina-Richardson ytterligare 36 miljoner i anslag som skulle trygga 0,7 vårdare per patient inom långvården. Det finns inga extra pengar utan medlem måste omfördelas och beslutet fattas i budgetrian.

SDP:s riksdagsgrupp lyfte förra veckan upp äldreomsorgen som en av de viktigaste frågorna i höstens kommunalval och ställde sig samtidigt bakom sin minister i fråga om personaldimensioneringen som princip.
Från samlingspartistiskt håll har det kommit klara besked om att partiet inte gillar bindande personalbestämmelser. Man tycker det är stelt och gammaldags. Dessutom är man rädd för att mera personal i långvården betyder mindre personal i hemvården. Också utanför Samlingspartiet finns en rädsla för att minimikrav i pressade kommuner snabbt omvandlas till maximipersonal.

Men i slutet av förra veckan slätade statsminister Jyrki Katainen (Saml) över med att säga att det är möjligt att skriva in personaldimensioneringen i lagen. Som statsminister är Katainens uppgift att bädda för kompromisser. Det är också politiskt synnerligen otacksamt att just inför ett val vara den part som stoppar krav på entydiga regler för antalet vårdare inom långvården. Samlingspartiet vill inte ge SDP den trumfen, särskilt inte i ett läge där det nu verkar vara socialdemokraterna som har det politiska initiativet.

Det är synd att debatten om äldreomsorgen nu enbart kretsar kring långvårdspersonalen och inte kring helheten. Bland expertmedlemmar som satt med i styrgruppen och utarbetade lagförslaget märks en klar frustration över politikerna.

Styrgruppens lagförslag innebär en slags attitydrevolution. Vården ska utgå från behovet och klienterna ska aktivt delta i att utforma den vård de får. Man vill satsa på preventiv vård, kommunerna ska årligen utvärdera vården med klienterna och personalen ska utbildas. De äldre ska aktiveras, inte passiveras. Det är synd om nytänkandet begravs i en politisk dragkamp. Det behövs mera personal i äldreomsorgen, både inom långvården och hemvården.