En definition som inte håller i HD

Just som den värsta stormen kring skattefinansieringen av Yle har bedarrat, så blåser det upp på nytt. Bostads- och kommunikationsminister Krista Kiuru (SDP) presenterade i våras ett förslag på hur televisionens framtid kunde se ut efter att de nuvarande koncessionerna löper ut 2016. Förslaget har nu varit på en remissrunda och riktlinjerna i rapporten väcker många frågor.
I förslaget delar Kiuru grovt in tv-kanalerna i tre kategorier: Public service (Yle), "kanaler som tjänar allmänintresset" och övriga. Indelningen ska ligga som grund för hur kanalerna placeras i de olika kanalknippena och med vilken teknik de sänds efter 2016.

Kiuru målar upp en framtid där Yle och de kanaler som tjänar allmänintresset får två kanalknippen, varav det ena fortsätter att sända med nuvarande teknik till 2026 och det andra övergår till högupplösningsteknik 2017. De övriga kanalerna skulle få en förhöjd frekvensavgift och enbart sändas med högupplösningsteknik.
De största frågetecknen i ministerns förslag finns kring definitionen av vilka kanaler som tjänar ett så kallat allmänintresse, men som inte är public service. Heikki Hellman från Tammerfors universitet konstaterar mycket riktigt i Helsingin Sanomat (5.8) att Kiuru med sin kategorisering håller på att skapa en lightversion av public service- begreppet.

Förvirringen blir stor när Kiuru i förslaget försöker ringa in alla de kriterier som de allmänintressanta kanalerna bör uppfylla. De ska i korthet vara stora huvudkanaler med ett brett programutbud, som innefattar dagliga inhemska program på antingen finska eller svenska. De ska sända nyheter, aktualiteter, inhemskt drama och dokumentärer och vara samhälleligt betydande.
Redan för två år sedan figurerade det lösa begreppet "kanaler som tjänar allmänintresset" i lagstiftningen, bland annat för att definiera vilka kanaler som kabeloperatörerna måste distribuera gratis, och då kvalade Yles kanaler, MTV3, Nelonen och SuomiTV in. 

Det positiva med Kiurus spelöppning är att den borgar för en fortsatt diskussion om gränsdragningen mellan olika mediebolag. Det negativa är att hon börjar i fel ända. Beslutet om den nya Yleskatten borde gå hand i hand med en tydligare definition av begreppet public service och vilket innehåll som ska finansieras med skattemedel. 
Lagtexten om Yle innehåller en hel del luddiga formuleringar som: Bolagets uppgift är att tillhandahålla ett heltäckande televisions- och radioprogramutbud jämte special- och tilläggstjänster för alla på lika villkor. På många punkter är det svårt att hitta skillnader i definitionen av Yle och i det som Kiuru nu definierar som allmänintressanta kanaler. Efter Yles misslyckade nyprofilering av TV2 blir det ännu svårare. Skillnaden mellan TV2 och en kommersiell kanal är i dag hårfin.

Mycket av fokuset i Kiurus förslag ligger på distributionen av traditionella tv-kanaler. Även om den finländska tv-tittaren i regel är konservativ, så ökar det nätbaserade tittandet också här. Under den tidsperiod Kiuru målar upp kan konsumtionen komma att se helt annorlunda ut.
Om kanalerna på sikt tappar sin betydelse så återstår programmen. Då uppstår frågorna: Var ska programmen som tjänar allmänintresset finnas och hur definieras mediebolagens roll i en sådan värld?