Populism och populärkultur

På torsdag kommer idrotts- och kulturminister Paavo Arhinmäki att avbryta sin välförtjänta semester med nyfödd baby för att delta i 60-årshögtidligheterna för Olympiska spelen i Helsingfors. Rätt så – i Finland kan man bara inte föreställa sig en idrottsminister som skulle underlåta att högtidlighålla ett evenemang av den storleksordning förebärande någon som helst orsak.

På lördag ska Arhinmäki, fortfarande i semestertagen men i egenskap av minister, vara med och fira 80-årsjubileet för koloniträdgården i Vallgård. En kulturminister gör klokt i att töja på kulturbegreppet så att det täcker också sådana uppenbart nyttiga trivsel- och pysselaspekter – social estetik och motion i attraktiv folklig förpackning – på tillvaron som koloniträdgårdar.

I början av augusti öppnar han Glaspalatsets Design Markets & Fashion Film Festival och sen åker han till London för OS. Folkligare hade kanske varit att göra som folkmajoriteten, följa evenemanget på tv hemma eller på närkrogen, men här handlar det väl om att visa våra idrottshjältar sin högaktning genom att fysiskt vara nära dem.

Men hur Arhinmäki än töjer så tycks han ha svårt att övervinna sin genans inför högkulturen. Nyss nobbade han 100-årsjubileet för operafestivalen i Nyslott, och hinner inte heller senare besöka den – viktigare ministerjobb på invigningsdagen, sen semester, löd motiveringen. När musikhuset i Helsingfors invigdes för ett knappt år sedan var han upptagen av att se på korgboll i Lettland.

En kulturminister behöver inte ha sofistikerad musiksmak eller vara storkonsument av högkultur för att göra ett bra ministerjobb. Under de fyra senaste decennierna har vi haft kanske två kulturministrar med en djupare personlig relation till konstnärligt arbete, författaren Pentti Holappa och författaren och musikern Claes Andersson. Stefan Wallins i offentligheten mest omtalade kulturpreferens var den legendariska finska humortidskriften Pahkasika, men kulturfältet minns honom som en duktig minister bland annat för att han arbetade för stipendieförsörjda konstnärers pensionsskydd. Om han förhöll sig obekvämt till klassisk musik, gjorde han i motsats till Arhinmäki inget särskilt nummer av det. Många andra kulturministrar har sakligt och samvetsgrant skött allehanda kattdop på hela skalan från skumpaglaset-i-handen-tillställningar till ölburken-dito.

Men Arhinmäki, som kallat sig själv ”pipopääministeri” (mössminister) ser ut att gång på gång betona sin förkärlek för populärkultur och idrott och väja för den smala kulturen och det pompösa ”skumpaglasklirr” som enligt den folkliga nidbilden hör samman med opera, klassisk musik och annan traditionsrik institutionskonst.

Det finns säkert många som betraktar det här som hedervärt och helt normalt. De som tycker att populärkulturen är viktig att lyfta fram i alla tänkbara sammanhang och helst just fram om högkulturen brukar behändigt argumentera med hjälp av två motstridiga föreställningar. Dels att populärkulturen mera intresserar och engagerar ”alla” och därmed är mera demokratisk och inkluderande. Dels att den är på något sätt eftersatt och behöver särskilt mycket stöd.

Särskilt den senare är en förlegad föreställning, sann på 1960-talet när den vältaligt introducerades av en radikal kulturelit, i dag en populistisk floskel. Politiskt radikalt i dag vore att högljutt plädera för högkulturen – men nu är det kanske inte alls kulturradikal vår kulturminister vill vara utan populist?

Eller så handlar hans prioriteringar ändå inte så mycket om ond eller god vilja som om otursam slump. I så fall vore det lätt att rätta till den möjligen snedvridna bild som kulturfältet börjar få av vår ”mössminister” genom några små symboliska gester. Huvudstadsregionens utbud av klassisk musik är visserligen väldigt knappt i juli, men har å andra sidan småskalighetens hela demokratiska charm. Om Arhinmäki oförhappandes skulle dyka upp på till exempel någon av orgelnattskonserterna i Esbo gamla kyrka skulle ryktet säkert sprida sig som en värmande och trevligt upplysande löpeld bland dem som börjat undra hur han riktigt tänker.