Hövding i motvind

Stefan Wallins sex år som ordförande för Svenska folkpartiet har präglats av en allt hårdare motvind i arbetet för ett svenskt och tvåspråkigt Finland. Samhällsutvecklingen har på alla områden lett till ett hårdare klimat vilket drabbar också det svenska och tvåspråkiga i vårt land.

Under Wallins tid har SFP varit tvunget att bland annat tackla Sibboannekteringen, Karlebys plats i den statliga förvaltningen, reformen av valkretsindelningen i riksdagsval och Dragsviks framtid.

I de val som har ägt rum under Wallins tid har SFP klarat sig hyfsat. I Europaparlamentsvalet 2009 gick det lysande och i riksdagsvalet 2011 riktigt bra med tanke på att SFP var det enda partiet utom Sannfinländarna som inte tappade mandat.

Men i huvudstadsregionen och Nyland är röstutvecklingen bekymmersam ur SFP:s synvinkel. Den problematiken hänger ihop med hur SFP har profilerat sig i förhållande till både språken och allmänpolitiken.

Stefan Wallin får beröm för sin förhandlingskonst. Särskilt i regeringsförhandlingarna för ett drygt år sedan är bedömningen både bland de egna partimedlemmarna och inom de andra partierna att Stefan Wallin förhandlat väl, till gagn för sitt eget parti men också för slutresultatet i stort. Wallin balanserar fint mellan att ställa höga krav och att veta var gränsen går för vad ett litet parti kan uppnå.

Efter valet 2007 fick Finland en borgerlig, eller blågrön, regering. Socialdemokraternas oppositionsställning bidrog säkert till att relationen mellan SFP och SDP inte odlades och därmed klart har försämrats. Det är anmärkningsvärt med tanke på att SDP uttryckligen är det stora parti som värnat om svenskan och det tvåspråkiga. Hittills har SDP också varit det näst populäraste partiet bland finlandssvenskarna.

Hur mycket de försämrade relationerna handlar om personkemin efter generationsskiftet i SDP och hur mycket det handlar om ideologi är svårt att säga. Det är i alla fall klart att Stefan Wallin ideologiskt känt sig mera hemma i samarbetet med Samlingspartiet. Och på det hållet har samarbetet fungerat så bra att det i allmänpolitiska frågor har varit svårt att skilja på partierna.

För SFP är det klokt att ha ett gott samarbete med statsministerpartiet, och Wallin får beröm från sina samlingspartistiska vänner för att ha hjälpt Katainen att skapa sig utrymme och hålla ihop den breda sexpartikoalitionen. Under Dragsviksdebatten stod statsministern, trots att han själv försatts i en besvärlig situation av Wallin, stadigt bakom sin försvarsminister. Socialdemokraterna däremot gjorde tvärtom. Hur de hade agerat om relationerna mellan SDP och SFP varit bättre kan man bara spekulera om.

Ansvaret för att odla relationerna partierna emellan ligger givetvis inte enbart hos SFP. Men det mindre partiet har ett större intresse av att relationen är i skick.

Inför ordförandevalet har debatten till stor del handlat om hur SFP ska förnya sig och tackla att ett växande antal finlandssvenskar de facto har en tvåspråkig identitet och inte automatiskt ser SFP som sitt parti. Det innebär att SFP måste våga ifrågasätta gamla sanningar och öppna för debatt om hur det svenska och tvåspråkiga Finland bäst tryggas.

På den här punkten har Stefan Wallin inte varit föregångare. Han har inte sett med blida ögon på debattöppningar om den obligatoriska svenskan, tvåspråkiga skolor eller trepunktsmodellen i den högre utbildningen. Det nytänkande som Kasnäsprocessen utlovade kom av sig i brist på tydligt engagemang från Stefan Wallin.