Konstnärskap är förnyelse

Den finlandssvenska kulturen – i bemärkelsen professionell konstutövning – kan aldrig bli marknadsmässigt självgående. Det kan knappast den finska heller, för den delen. Båda är för små för det. Men små grupper och nationer kan ha ett starkt och mångsidigt kulturliv om det finns ett nätverk av offentligt och privat stöd för kulturen. Det mecenaten får för pengarna är också väldigt konkret; böcker, pjäser konstverk och evenemang. Med andra ord levande svenska och ett socialt sammanhang för att tala och tänka på svenska i Finland.

Språket, en domänrik och djupt livskraftig svenska värd att tradera från generation till generation, behöver ett mångsidigt kulturliv med språkliga konstarter i centrum. Annars torkar det in till ren familjeslang, som varken förslår ute i samhället eller för djupare privata sammanhang.

Men om det ska finnas någon annan form av finlandssvenskhet än en rest av domänfattigt hemmaspråk kvar i detta land on några decennier är det nu dags på finlandssvensk institutionsnivå att brådskande damma av ett hart när bortglömt ord, nämligen ”kulturvilja”. Begreppet innebär en önskan att odla kulturen för dess eget värdes skull, som något fint och önskvärt i sig självt. Inte som en marknadsvara och definitivt inte ett projekt.

När till exempel Svenska Folkskolan Vänner (SFV) släcker ner den ena kulturfunktionen efter den andra – Schildts förlag, cityfolkhögskolan med sin konst- och litteraturutbildning, Labbet som förvaltar den finlandssvenska dramatiken – kan man undra hur kulturviljan där numera ser ut. I synnerhet potentiella donatorer som funderat på att donera sin egendom till SFV för att främja finlandssvenskt kulturarbete genom denna ”folkrörelse för bildning, kunskap och kultur” (som SFV kallar sig) kan undra. Om de då, i likhet med frilansjournalisten Magnus Londén, skulle få för sig att fråga SFV:s styrelseordförande Per-Edvin Persson, riskerar de ett rapp på tassarna; ”din uppfattningsförmåga förefaller en aning begränsad (...) undanber mig dina barnsligheter” (citat ur Persson mail återgivna av Londén i Journalisti 18.5). Vad det fina kulturhuset G 18, den i fjol avlidna kanslichefen Christoffer Grönholms ögonsten, härefter skall användas till beror på ”vilket behov som finns ute på marknaden”, säger för sin del nya kanslichefen Johan Aura.

För den som vill avveckla kulturens stödstrukturer finns förutom den alltid pålitliga Marknaden också den trogna vapendragaren Projektet att hänvisa till. Man förvandlar kultur till Projekt, alltså en räcka ständiga institutionella nystarter. Labbet är ett Projekt, alltså per definition underkastat ett förnyelsetvång som villkor för fortsatt finansiering. På det här sättet säger man sig vilja undvika stagnation men ignorerar det faktum att varje pjäs, varje konstverk, varje uppsättning, varje konstnärskap, det vill säga skapande arbete, per definition är förnyelse och förändring. Att ständigt för att säkra finansieringen tvingas nedmontera och sedan nybygga "projekt" kring konsten stjäl tid och energi.

Kritik av de finlandssvenska kulturinstitutionernas nya sparpolitik bemöts i dag med ett strängt ”Pengarna är slut, se på världsekonomin!". Samtidigt finns stiftelsepengar för nya tilltag som Finlandssvenskt samarbetsforum (70 000 i startbidrag från Stiftelsen Tre smeder). Visst smakar det projekt, vad forumet är avsett att åstadkomma är helt oklart, åtminstone bra mycket oklarare än vad till exempel finlandssvenska författare och dramatiker sysslar med.