Inte så jämnt, inte så gemytligt

Den rundringning som Hufvudstadsbladet har gjort bland SFP:s partidagsdelegater om vem de stöder i ordförandevalet visar ett resultat som är ojämnare än diskussionerna hittills har låtit förstå. Carl Haglund har ett klart större stöd än Anna-Maja Henriksson, också om de osäkra eller hemlighetsfulla beaktas. Förväntningen att kandidaterna har ett ungefär lika stort understöd gör att överraskningen blir större när det visar sig finnas skillnader.

Inom SFP måste den regionala aspekten alltid beaktas. Den här gången är konstellationen i alla fall lite annorlunda eftersom Haglund verkar ha ett starkt stöd i Helsingfors, Nyland och Åboland. Österbotten är den klart största kretsen inom SFP med flest delegater på partidagen. Om Haglund verkligen har ett så stort stöd i de övriga kretsarna som rundringningen antyder samtidigt som många österbottniska delegater ännu är osäkra, eller inte vill uppge att de stöder Haglund, så är det inte de österbottniska delegaterna som avgör valet.

Svenska kvinnoförbundet stöder Henriksson och Svensk Ungdom stöder Haglund. Ungdomarna verkar rätt mangrant ställa sig bakom Haglund, medan några av kvinnoförbundets delegater inte uppger vem de stöder.

Ordförandekandidaterna har mötts i dueller på vissa orter men tre dueller återstår ännu före partidagen. Flera delegater vill inte bestämma sig förrän de har sett kandidaterna debattera med varandra. Intrycket av debatterna hittills är att Anna-Maja Henriksson har vunnit på att få visa upp sig. Hon är inte så välkänd i södra Finland och bilden av henne som humorlös duktig flicka har krackelerat då folk sett henne i aktion. Å andra sidan har Carl Haglunds förändringsambition visavi SFP:s partiarbete blivit klar och tydlig i debatterna. Han är också välkänd på fältet eftersom han har lett den så kallade Kasnäsprocessen. Däremot har båda kandidaterna varit väldigt försiktiga då det har gällt att profilera sig mot varandra i sakfrågor och det är synd. Eftersom det finns åtminstone nyansskillnader skulle det vara viktigt att de kommer fram. I stället har det några gånger hänt att kandidaterna snabbt har omformat sin åsikt så att den ska motsvara medtävlarens.

Ju längre ordförandekampen lider desto hårdare blir nyporna och det är svårt eller rentav omöjligt att nu kalla den gemytlig. Det är givetvis inte enbart medierna som ringer runt bland delegaterna och i båda lägren noterar man övertramp av motståndarens lag. Alla tycks i alla fall vara överens om att ordförandevalet inte på långt när är eller kommer att bli lika upprivande som då Astrid Thors utmanade Jan-Erik Enestam 2002. Det tog år innan såren som uppstod i den kampen läktes.

Trots att Carl Haglund nu verkar ha ett försprång bland partidagsdelegaterna kan han och hans stödtrupper inte ropa hoj och de aktar sig också för att ge intryck av att vara högmodiga. Det är förstås klokt. Många partidagsdelegater är genuint osäkra, och en del kan också ändra åsikt under de veckor som återstår. Alla avdelningar som har rätt att utse partidagsdelegater har heller inte ännu gjort det.

Anna-Maja Henriksson startade sin kampanj bra och kan ännu göra en bra slutspurt. Carl Haglund är van att föra kampanj och nätverka. Han har utpekats och också positionerat sig själv som en framtida partiordförande. I bakgrunden har han av allt att döma stöd av många inflytelserika SFP:are.