SFP behöver en modig mittfältare

Ofta kan man mäta ett fotbollslags framgång genom att se på bollinnehavet. Ju större del av tiden ett lag har bollen desto fler offensiva initiativ. Ju fler offensiva initiativ ett lag tar desto mindre betoning av försvaret.  Den som har bollen kommer med spelöppningarna och uppfattas som den aktiva parten. Den som försvarar sig jagar boll, försöker komma med i spelet, tröttar ofta ut sig och uppfattas som passiv.
Om man byter ut fotbollsplanen mot det politiska spelfältet kan man lugnt konstatera att SFP:s bollinnehav på sistone varit litet. Partiet har tvingats i försvarsposition och spelet har gått ut på att avstyra språkattacker från både vänster- och högerflanken. Mycket tid har också gått åt till att polemisera med domaren. Taktiken har varit påtvingad och är uttröttande för såväl partiet som för publiken.

Den stora reformen inom försvarsmakten förvandlades politiskt till en språkfråga som fick SFP att framstå ännu mer som enbart ett språkparti. Efterdyningarna av försvarsreformen får ses som en försmak på vad som komma skall i den stora kommunreformen.
Oron vid Folktingets session under veckoslutet är befogad. Särlösningar som borgar för en levande tvåspråkighet kommer att ifrågasättas. Risken finns att SFP igen får ägna sig åt igelkottsförsvar.
Om en dryg vecka inleds den verkliga kampen om vem som skall leda partiet i den här turbulenta eran. Anna-Maja Henriksson och Carl Haglund kommer att duellera på åtminstone sju orter runt om i Svenskfinland och den givna frågan då bör vara: Vem av dem är bättre på att vända spelet?

Partiet behöver nu en skicklig strateg som kan balansera mellan språkfrågor och en allmänpolitiskt liberal agenda. Den nya partiordföranden måste jobba för att bredda det politiska ansvaret för språkfrågorna och genom det skapa mera utrymme för att även kunna komma med egna spelöppningar. Bilden av en bakåtsträvande konservator borde bytas mot bilden av en nytänkande aktör.
Professorn vid Åbo Akademi och företagsekonomins enfant terrible Alf Rehn skriver tankeväckande om begreppen kreativitet och nytänkande i sin bok "Farliga idéer - när det opassande tänkandet är din värdefullaste resurs". Rehn poängterar att den verkliga kreativiteten handlar om att närma sig det farliga, läskiga och obekväma.
Hjärnan måste utsättas för fräna och obehagliga konfrontationer för att ett nytänkande ska kunna ske. Innovationer ska få göra ont när de nya angreppssätten utmanar det mysiga och bekväma "idékonferenstänkandet". Han betonar att det behövs avvikare från rådande normer för att framgångsrik kreativitet ska födas.

SFP måste i diskussionen om den nya partiordföranden även ge utrymme för de farliga och obekväma idéerna. Vad skulle hända om man självmant ruckade på balansen mellan språkfrågor och allmänliberala initiativ? Hur skiljer sig SFP:s ekonomiska politik från Samlingspartiets? Hur skulle en offensiv språkpolitik se ut?
Ett lag vinner aldrig en match enbart tack vare ett starkt försvar. Ett lag behöver dock ett fungerande försvar för att man ska våga tänka framåt. SFP har under åren byggt upp en stark backlinje, nu behöver partiledningen en obekvämt kreativ, initiativrik och modig mittfältare som är bra på att vinna boll.