Ett steg tillbaka kan vara ett framåt

När Yledirektören Lauri Kivinen motiverade valet av ny direktör för Svenska Yle poängterade han speciellt Marit af Björkestens tvåspråkiga bakgrund.
Orsaken till den starka betoningen av tvåspråkigheten klarnar när man ser det i ljuset av de nya riktlinjer Yle nyligen har godkänt.
I korthet innebär de att det svenska språket i högre utsträckning än nu ska höras och synas även på de finska kanalerna. Yles utbud på svenska ska bibehållas på nuvarande nivå, men det kan fördelas på fler kanaler.

Vad det här betyder i praktiken är ännu höljt i dunkel. Men rent konkret kan riktlinjerna realiseras på åtminstone tre olika sätt.
För det första kan det ske via produktion av svenskspråkiga program för finska kanaler. Ett exempel kunde vara en svensk nyhetssändning.
För det andra kan det realiseras via tvåspråkiga sändningar. Exempelvis dramer med karaktärer som talar bägge språken eller direktsändningar från evenemang där en tvåspråkighet skulle vara naturlig.
För det tredje kan även programlån över kanalgränserna och en utökad textning till svenska vara ett alternativ.

Som teoretisk modell känns de nya riktlinjerna rätt. Många upplevde en marginalisering av det svenska på Yle när modellen med språkliga blandkanaler slopades. Det här skedde i samband med digitaliseringen, och resultatet blev då den egna FST5-kanalen. Många röster, både internt på Svenska Yle och externt, har höjts för att luckra upp det som har kallats för ett språkghetto.
Att gå från teori till praktik innebär dock en lång vandring. I nuläget finns det gott om skräckexempel på hur motvilligt man på finska Yle använder svenska i sina sändningar. När den stora idrottsgalan sändes i januari använde man engelska i kommunikationen med systergalan i Sverige.
När man nu söker Finlands representant till Eurovision Song Contest talar man finska även med artister som uppträder på svenska. Valsändningarna på de finska kanalerna var kliniskt rena från all svenska. Att från det här utgångsläget ta steget till genuint tvåspråkiga sändningar känns utmanande. Det krävs en mental omställning som heter duga.

Den största förloraren i sammanhanget blir troligtvis FST5. Oberoende av hur förändringen genomförs så förskjuts en del av de svenska motiven till att titta bort från kanalen. De tittare som bara är måttligt intresserade av det finlandssvenska utbudet får då sina behov tillfredsställda på de finska kanalerna.
Sannolikt är då att blandkanalen fem kommer att lyfta in fler program från sambon SVT World. Radion är som medium så pass beroende av språk att kanalernas utbud knappast berörs av de nya riktlinjerna. Undantaget kan vara enskilda evenemang.
I ett längre perspektiv spelar dock de schemalagda kanalerna en mindre roll. Tittarna och lyssnarna kan själva välja hur och när de konsumerar ett innehåll. Men ännu är vi inte där. De finländska tv-tittarna är ett konservativt släkte som fortfarande vill avnjuta ett program när det sänds.

Vad gäller fördelningen av resurser är läget nu utmanande. I väntan på den nya finansieringsmodellen har Svenska Yle indirekt fått ett stort stöd av de finlandssvenska fonderna. Svenska kulturfonden, Konstsamfundet och Svenska folkskolans vänner har tillfälligt kanaliserat extra miljoner till bolag som producerat svenskt innehåll. I och med Yleskatten minskar nu det här stödet.
Trots skatten har Yle även i fortsättningen ändligt med resurser. Dragkampen för Svenska Yles del handlar nu om att få en större del av kakan för att åtminstone kompensera bortfallet från det indirekta fondstödet.
I den här armbrytningen kommer den nya språklinjen att mätas i pengar. Betyder den en minskning av de svenska resurserna med motiveringen att bolaget överlag ökar sin tvåspråkighet? Eller är tolkningen att de tvåspråkiga satsningarna på riktigt är ett mervärde som får kosta? Det kommer att höjas såväl interna som politiska röster för att svaret ska bli nej på den senare frågan.
Tvåspråkigheten ska få kosta, men alla vill inte att det går som i Strömsö.