En frälsare räcker inte långt

Syndabockarna är många: Mikael Jungner, Jutta Urpilainen, Paavo Lipponen, Eero Heinäluoma. Eller Håkan Juholt, Mona Sahlin, Göran Persson. I Storbritannien riktas blicken mot Ed Miliband, som leder ett arbetarparti som klarar sig allt sämre mot David Cameron, och de spanska socialisterna har gjort det sämsta valresultatet någonsin.
Listan på dem som påstås vara skyldiga still socialdemokratins problem är så lång att den i sig själv säger det uppenbara: Vänsterns kris är inte i första hand ett ledarskapsproblem.

Visserligen var orsaken till att de svenska Socialdemokraternas ordförande Håkan Juholt avgick varken mediedrevet eller mustaschen som så många älskade att hata – utan hans sätt att hantera ledarskapet och offentligheten. Hans föregångare Mona Sahlin gjorde också många strategiska misstag, så många att partiet inte ansåg sig vara trovärdigt med henne som ledare.
I Finland säger partisekreteraren Mikael Jungner att han avgår för att han misslyckats med sin uppgift att föra partiets presidentkandidat Paavo Lipponen till framgång. Både Jungner och Lipponen har kritiserats för sitt ledarskap; den ena för att göra politik bara i den digitala världen, den andra för att representera gårdagen.
Men vad socialdemokraternas ledare än beskylls för är detta inte förklaringen till kräftgången – den som nu illustreras av att bara några procent av befolkningen i EU-länderna har en socialdemokratisk statsminister.

I går fick Socialdemokraterna i Sverige en ny ordförande. Med tanke på att Stefan Löfven är den tredje ordföranden på ett drygt år är entusiasmen och förhoppningarna om att han ska vara svaret på alla problem nästan rörande. För att uppfylla förväntningarna borde Löfven inte bara förändra hela partiet, utan också ena det mycket splittrade partifältet.
Vem som tar över som partisekreterare efter Mikael Jungner är oklart, men beställningen liknar den svenska: Någon som får partimedlemmarna att ge sig in på samma väg.

Problemet är att det ser ut som om ingen riktigt vet åt vilket håll partiet borde gå, men också att det tycks vara omöjligt att ta gemensam kurs till och med i mindre övergripande frågor.
Just nu borde det finnas grogrund för ett parti vars idé bygger på välfärdssamhället, kritik mot kapitalismen och försvaret av jämlikhet. Men utvecklingen visar att socialdemokraterna egentligen klarar sig bäst när konjunkturerna är bra, och sämre där prognoserna pekar neråt. I Norge där det finns pengar att fördela mår Arbeiderpartiet relativt gott, men i de flesta andra länder har andra partier tagit över taktpinnen i debatten om välfärdssamhället, jobben och skattepolitiken.

Partiledaren är naturligtvis i nyckelposition för att staka ut vägen, men det betyder inte att han eller hon ska göra det ensam. Inom socialdemokraterna verkar allt just nu vara ledarens fel och ansvaret för det mesta någon annans.
Presidentvalskampanjen är bara ett exempel. Lipponen fick aldrig det stöd inom partiet som han skulle ha behövt för att skapa en folkrörelse i stil med den som förde Tarja Halonen till president och i europapolitiken talade partiledningen med tre helt olika röster.
Politiska ledare är meningsbyggare, men de socialdemokratiska ledarna ser nu ut att jobba både utan ritningar och bygghjälp. Det är inte omöjligt att det ger resultat, men det finns bättre och effektivare sätt att få till stånd något nytt än att lämna byggherren ensam på arbetsplatsen.