Öppenheten valets segrare

"Finland är plötsligt längre borta" skrev utländska journalister efter att rösterna i senaste riksdagsval räknats. Budskapet om det eurokritiska, slutna och intoleranta Finland spred sig snabbt över hela Europa och har sedan dess varit en tongivande del av Finlandsbilden.

Resultatet i den första omgången av presidentvalet bara ett knappt år senare talar ett helt annat språk. Den givna ettan i valets första omgång, Sauli Niinistö, får nu sällskap av en kandidat vars ledord i valkampanjen varit öppenhet, tolerans och internationalism. Det betyder att varken eurodebatten, Finlands plats i världen eller toleransfrågor kommer att spela någon avgörande roll i valet av Finlands president.

Har Finland alltså förändrats under det gångna året?
Presidentvalet är i första hand ett personval och väljarnas motiv så brokiga att det är vanskligt att dra några definitiva slutsatser om folkets åsikter med valresultatet som grund. Men samtidigt som allt från ålder, karisma och bakgrund till partitillhörighet spelar in är värdegrunden ett centralt kriterium när väljarna ritar ett nummer i valbåset.
Valresultatet säger mest om vem finländarna vill se som president, men det berättar också något om det som är viktigast för finländarna just nu.
Den stora uppslutningen bakom Haavisto handlar med stor sannolikhet just om att visa att Sannfinländarnas och eurokritikernas Finland inte är hela bilden av vårt land. Men presidentkandidaten själv tror att han också fångat en del sannfinländska röster, närmast dem som förra gången röstade på Timo Soinis parti för att de inte kände sig hemma i partifältet och sökte alternativa vägar.
Det är möjligt att det finns ett korn av sanning i analysen - och att Haavisto liksom Elisabeth Rehn i tiderna blivit en symbol för politisk förändring på flera plan.

Att förhandsfavoriten Sauli Niinistö behöll förstaplatsen är inte överraskande, men det är starkt att hålla det stora avståndet till konkurrenterna genom hela kampanjen – i synnerhet då han egentligen varit favorit sedan den knappa förlusten mot Tarja Halonen för sex år sedan.
Niinistös kampanj har inte varit särskilt lyskraftig, men tillräckligt stabil för att säkra förstaplatsen. I själva verket är just stabiliteten hans största trumf: i osäkra tider söker väljarna trygghet i ledare som ser ut att ha ekonomiskt inflytande. Samma mönster syns på många andra håll i Europa där väljarna har höga tankar om de politiker som på något sätt är knutna till finansvärlden och penningpolitiken.

I och med att Niinistö och Haavisto nu går vidare till den andra omgången är det klart att trettio år av socialdemokratisk presidentmakt i Finland är slut. Redan i dag börjar SDP söka de skyldiga till Paavo Lipponens usla resultat, samtidigt som hela vänstern kan fråga sig varför det sammanlagda stödet inte uppgick till mer än 12 procent. Svenska folkpartiet får begrunda vad som gick fel, medan De gröna gläds över ett aldrig tidigare skådat understöd och Centern över det som kan se ut som en revansch.

Även om partipolitiken inte är helt irrelevant i ett presidentval är den inte förklaringen till valresultatet. Statistiken visar entydigt att finländarna valde att koncentrera sina röster på tre kandidater av åtta. Det betyder att valsystemet den här gången ledde till att väljarna röstade på den som de bedömde har en chans att komma vidare till andra omgången. Alternativt lade de en motröst för att slippa se en av kandidaterna tävla om presidentposten.

Pekka Haavistos valresultat är därför just Haavistos och inte De grönas. Paavo Väyrynen har förmodligen lockat både nya Centerröster och sådana som ville ge partiledningen en känga för att den inte ville se Väyrynen som kandidat. Det låga stödet för Paavo Lipponen tolkas som ett uttryck för socialdemokratins kris, men den krisen har varit aktuell långt innan Lipponen blev uppställd.

Stödet för Haavisto ser ut att ha vuxit ju längre kampanjen pågått. Men även om Niinistö säkert önskat sig en lättare motståndare än Haavisto och hans breda folkrörelse är avståndet mellan kandidaterna stort. Enbart en ny växel i debatterna räcker knappast för att Haavisto ska överraska en andra gång.