Presidentval får vara travsport

Hästkapplöpning är ett fult ord, åtminstone då det används i journalistiska sammanhang – och det gör det allt oftare.

"Horse race journalism" står för en journalistik som förvandlar politiken till en tävling och valkampanjer till referat av vem som leder och vem som ligger sist. Den här formen av bevakning kopplas främst ihop med amerikanska valrörelser, men allt oftare nämns kapplöpningsbanan också i finländsk valforskning.

Det är inte svårt att se parallellerna. Vi har åtta kandidater med varsitt nummer. Publiken får ständiga mellanrapporter om vem som leder och vem som ligger tvåa. Med de tätt duggande opinionsmätningarna som grund slår somliga vad, medan andra försöker räkna ut vilket röstbeteende som ger det bästa utfallet i valet - eller loppet.

Men hur allvarligt är det egentligen att opinionsmätningarna har så stor makt över valet?

Tveklöst påverkar mätningarna utgången. Det är sannolikt att de inverkar på hur många som röstar och hur de väljer. Dessutom använder kampanjorganisationerna och kandidaterna resultaten för att profilera sig och sin kampanj.

Genomslaget är hur som helst enormt. Valforskaren Sami Borg har kommit fram till att bara en av hundra väljare låtit bli att notera resultaten i opinionsmätningarna inför tidigare presidentval. Hälften av väljarna tycker sig minnas att de sett minst tio olika mätningar av presidentkandidaternas popularitet före valdagen.

Exakt hur mätningarna påverkar är däremot mer omtvistat. Somliga vill tillhöra det vinnande laget, medan andra tvärtom lyfter fram utmanarna och de svarta hästarna. Slutna val tar till en del ut den sociala effekten, som å andra sidan påverkar de individuella valen också utan opinionsmätningar.

Enkäter kan också leda till att många taktikröstar. Men det skulle sannolikt ske också utan opinionsundersökningar, presidentvalssystemet med direkt personval i två omgångar bäddar för spel i röstningsbåset.

Förutsatt att enkäterna mäter det de utger sig för att göra, ger en sanningsenlig bild av läget och återges på ett sätt som gör att väljarna kan tolka dem rätt finns det inget ont i dem i sig. Problemen uppstår om all medial uppmärksamhet riktar sig på mätningarna på bekostnad av politiska substansdebatter. I så fall har väljarna inte så mycket annat än sina egna föreställningar och siffror att utgå ifrån då de ska lägga sin röst.

Den beskyllningen kan knappast riktas mot årets presidentval. Debatten har på många sätt varit både djupare och bredare än diskussionerna inför riksdagsvalet. Den som verkligen vill veta vad den blivande presidenten anser har en uppsjö av intervjuer, tal, kandidattest och analyser att välja mellan.

Trots det vill det hela inte riktigt lyfta. Det stora engagemanget ser ut att saknas i hela valrörelsen, kanske på grund av presidentens har mindre makt än tidigare. En annan orsak kan vara just opinionsmätningarna, som enligt forskningen vanligtvis ökar intresset för valrörelsen. Den här gången är det möjligen tvärtom på grund av att en kandidat ser ut att ta hem spelet med så bred marginal.

Det stora, om än sjunkande, stödet för Sauli Niinistö har lett till att förhandsfavoritens främsta och säkraste vapen i kampen är att hålla så låg profil som möjligt, åtminstone inför den första omgången. Det lämnar rum för de andra kandidaterna att profilera sig, men inte riktigt något att argumentera emot.  Då de övriga dessutom är så många och så jämna uppstår få tydliga läger och ännu mindre glöd hos väljarna.

Opinionsmätningar är inget valresultat, vilket alla kandidater mycket riktigt påpekar i tid och otid. Inte en enda röst har avgetts och presidentvalen är kända för snabba och ibland också överraskande vändningar.

Just enkäterna har anklagats för att spela en alltför avgörande roll då trenden för någon kandidat vänder.

Men presidentvalet är ett personval där substansen sist och slutligen handlar främst om personligheten. Varför då inte få vara intresserad av vem som vinner?