Klyftorna blir bara större

I sitt sista nyårstal tog president Tarja Halonen starkt ställning mot växande inkomstskillnader. Det var att bra exempel på hur presidenten kan påverka samhällets värden utan att ha befogenheter att ta beslut. Budskapet var kanske i första hand riktat till regeringen men i sista hand till alla samhällsaktörer, inte minst arbetslivet. Beslutsfattarna får ta presidentens värden hur de vill, men det hör så att säga till spelets regler att de begrundar dem på allvar.

På basis av statistiken högg presidenten inte helt i sten. Det sägs ofta att Finland i internationell jämförelse är ett land med relativt små inkomstskillnader, men det är en sanning med modifikation. Under de senaste åren har inkomstklyftorna blivit större än i de andra nordiska länderna. Det har inte gjort någon större skillnad vilken politisk färg regeringarna haft – de rika har i varje fall blivit rikare och de fattiga relativt sett fattigare.

Större inkomstskillnader försvaras ofta med att de ger ett incitament att arbeta hårt och att det inte kan vara illa att tjäna mera pengar. De välbärgades konsumtion är till hjälp för de mindre bemedlade genom att den skapar nya arbetstillfällen ger mera skattepengar.

Det är ingen idé att försöka nå jämlikhet med att all har samma (låga) lön, då går det bara som i det forna Sovjetunionen. USA av i dag börjar närma sig den andra ytterligheten – miljonärerna får ständigt högre inkomster och lägre skatter medan medelklassen blivit tvungen att ta lån för att klara sina utgifter.

Man kan försöka jämna ut inkomstskillnader som shejken i sagolandet Oljestan, en av världens största oljeproducenter. Shejken delade in befolkningen i fem lika stora grupper utgående från deras inkomster, så att den första gruppen var den fattigaste och den femte den rikaste. Sedan ville han jämna ut inkomsterna mellan grupp ett och två så att båda tjänar lika mycket, sedan mellan grupp två och tre, och så vidare.

En annan möjlighet är att börja med att jämna ut inkomsterna mellan grupp fem och fyra, och sedan fortsätta neråt. Det kallas inkomstfördelningsnöten att räkna ut vilken lösning de fattiga och vilken de rika gynnas av. Det är likaså en nöt att räkna ut varför ingendera modellen kan fungera i det verkliga livet.

Forskaren Tuomas Malinen disputerade förra veckan om det problematiska i att inkomsterna koncentreras till det rikaste skiktet. Malinens avhandling kommer som på beställning i den tidvis inflammerade debatten om inkomstfördelningen, och det är lätt att förutspå att den kommer att utsättas för en större politisk användning än vad en akademisk avhandling tål.

Malinen har gjort en jämförande undersökning mellan 38 länder och kommit till att ökade inkomstskillnader är ett hot mot den ekonomiska tillväxten i de rika länderna. En allt mindre del av förmögenheten används till konsumtion, men det är konsumtionen som ger investeringar, arbete och tillväxt. De fattiga lägger däremot alla sina slantar i cirkulation.

Enligt Malinen kan stora inkomstklyftor också leda till att samhällets intellektuella kapital krymper. Det är en black om foten för den ekonomiska utvecklingen att de resurssvaga inte kan utbilda sig eller använda kommunikationsteknologin. Produktiviteten är beroende av att så många som möjligt kan använda sig av ny teknologi.

Ja, utbildningen är förvisso gratis i Finland, men fattigdom och låg utbildning har ju fortfarande en tendens att gå i arv.

Börsnedgången har sänkt de största kapitalinkomsterna och för en stund jämnat ut inkomstgapet, men trenden är att den rikas inkomster ökar med en annan hastighet än låg- eller medelinkomsttagarens. Förbättringen av den sociala tryggheten från årets början ökar de fattigastes köpkraft, men minskar inte avståndet mellan golv och tak i den höga inkomstpyramiden.

Det finns ingen modell för en optimal inkomstfördelning. Det måste finnas tillräckligt med incitament och social rättvisa på samma gång. Ingen naturlag säger att de rika ska bli rikare och de fattiga fattigare. Inkomstfördelningen är svår att styra men den går att påverka på politisk väg genom skatte- och stödpolitiken.