Assad kan varken gå eller bestå

Syrier i opposition uppmanar de arabiska observatörer som ska få ett slut på våldet att avge en rapport som ärligt skildrar verkligheten. Det är viktigt att observatörerna följer uppmaningen. Men då gruppens ledare, den sudanesiske generalen Mustafa al-Dabi, för nyhetsbyrån Reuters uppger att han inte har sett någonting alarmerande, verkar det lite si och så med den saken.

Det är förstås också farligt att dra förhastade slutsatser. Antalet observatörer kommer att öka ytterligare och deras arbete har bara inletts.
Men även om rapporteringen skulle peka ut president Bashar al-Assad som skyldig, är det inte sagt att Assad skulle ändra stil eller avgå. För honom och kretsen kring honom gäller det att till varje pris klamra sig fast vid makten. För dem är det en fråga om liv och död och den har sin förklaring i historien och Bashar al-Assads fars personhistoria.

På grund av sin alawitiska bakgrund hade fadern, Hafez al-Assad, erfarenhet av hur det var att tillhöra en minoritet. Syrien styrdes fram till 1960-talet av förmögna sunnimuslimer från Damaskus och Aleppo. De räknade inte ens bergsbondefolket alawiter till de "riktiga" muslimerna.

Följaktligen såg Assad den äldre till att omge sig med personer som var antingen hans egna eller hans hustrus släktingar när han blev president 1971. Vägen dit gick via en hemlig Baathpartistisk cell som bildades inom den syriska officerskåren samt via en intern kupp inom försvaret 1970.

Assad den äldre var officer inom flygvapnet och alawiter fanns det också gott om inom andra grenar av den syriska militären. Det var denna grupp som styrde, låt vara att lojala sunnimuslimska anhängare ofta placerades på synliga poster.

Sonen Bashar, som ärvde presidentskapet efter faderns död 2000, genomförde i synnerhet i början reformer. Men inga sådana som kunde hota familjens Assads ställning.

Alawiterna utgör bara drygt tio procent av Syriens befolkning. Jämförelsen haltar, men Assad befinner sig i en liknande situation som Iraks förre härskare Saddam Hussein. Sunnimuslimen Saddam Hussein visste att hans öde var beseglat när landets majoritetsbefolkning, shiamuslimerna, kom till makten. Bashar al-Assad kan knappast heller fortsätta sitt liv i Syrien i lugn och ro efter att han måste ge ifrån sig makten. Det vet han.

Därför följer han sin fars exempel och kväser brutalt allt motstånd. Han försöker efter bästa förmåga hålla liv i skräckscenariot om att terrorismen är det enda alternativet om Assadregimen faller. Än så länge verkar denna strategi fungera. Assad sitter säker så länge status quo uppfattas som det säkraste alternativet.

Om bombdådet i Damaskus under julhelgen var ett verk av Assad eller inte vet ingen med säkerhet. Men att regeringen utan omsvep pekade ut al-Qaidanätverket som skyldigt väckte befogade misstankar hos oppositionen.

Syriens maktapparat gör sitt yttersta för att övertyga arabländernas observatörer om att hårda tag behövs för terrorbekämpning.

Familjen Assads intelligens och skicklighet när det gäller att skapa svängrum ska inte underskattas. Under Syriens drygt sextioåriga självständighet har familjen regerat i fyrtio år. Om Bashar al-Assad upphör med alla militära aktioner samt friger alla oppositionella, som Arabförbundet kräver i sin fredsplan, faller han. Det vet han själv och det vet observatörerna. Bashar al-Assad spelar ett högt spel som han är fast besluten att vinna.
Det är möjligt att han lyckas. Men tiden arbetar mot honom och för oppositionen.

Bashar al-Assad måste gå.