En politisk tillfriskning

Det politiska året 2011 har haft ett övergripande tema: Vad är Finland och vem kan kalla sig finländare? Det började redan innan riksdagsvalet i april när dåvarande statsministern Mari Kiviniemi (C) indignerat anklagade vänsteroppositionen för att inte vara fosterländsk. Debatten handlade om kraven på lånegarantier för Greklandssäkerheterna.

Då hade SDP:s ordförande Jutta Urpilainen redan slagit fast att i Finland följer man landets seder.

I bakgrunden fanns förstås Sannfinländarnas och Timo Soinis fosterländska politiska retorik som hämtade raketbränslet ur den utdragna skötseln av skuldkrisen i euroländerna.

Soinis taktik fick utdelning i riksdagsvalet och hans parti blev Europas mest framgångsrika populister. Men regeringsansvaret lyckades han slingra sig ur. Vartefter riksdagsledamöterna skapat offentlighet genom att visa långfingret åt politikerkolleger, väljare, medier och domstolar har Soinis position ändå försvagats.

Samtidigt har de andra partierna bestämt sig för att krama om populisterna så hårt att de tappar andan.

Nu när partiets röstmagnet i Helsingfors, Jussi Halla-aho, meddelat att han inte längre tänker kommunicera med sina väljare via sociala medier står det klart att även partiets extremister tvingas tämja sina reflexer.

Det var vansinnesdåden i Utøya i juli som lade om tonen i debatten. Diagnosen på massmördaren Anders Breivik som psykiskt sjuk enstöring och inte en politiskt motiverad terrorist får intressanta implikationer för de hätska inläggen mot muslimska invandrare.

Om det är så, att den världsbild som vissa delar med Breivik om en pågående muslimsk invasion bottnar i paranoid schizofreni, blir det kanske lättare att förstå varför det är så svårt för andra att möta tvångsföreställningar med motargument.

En person som Halla-aho har med Soinis hjälp förmodligen insett att det korståg mot den yttre fienden (muslimerna) och den inre fienden (vänsterpolitiker, feminister, kulturarbetare, journalister) som Breivik drömde om i sitt manifest redan slutat i en politisk återvändsgränd.

Intressant är därför att se hur de andra nordiska populistpartierna inspirerats av Sannfinländarnas taktik. Tanken att de är motståndsrörelser har gradvis fått ge vika för en socialkonservativ linje och en institutionaliseringsprocess med sikte på framtiden. Populisterna vill, som bland andra forskaren Ann-Cathrine Jungar påpekat, bli legitima och rumsrena.

För några meningsmotståndare kom diagnosperspektivet säkert som en lättnad. Men där uppstår ett problem. Sannfinländarna erbjuder en brokig samling åsikter av vilka somliga omfattas av större befolkningsgrupper. Det var de etablerade partiernas oförmåga att ta initiativet som ledde till populisternas frammarsch.

I takt med att Soini & co etablerar sig i kommunpolitiken, som fackliga ombud på arbetsplatserna och i andra politiska sammanhang sker en allmän förändring i vardagsspråket där ordet blir fritt i en väldigt vid bemärkelse.

Det finns några lärdomar att dra av detta politiska år, framför allt att den politiska eliten hade avskärmat sig från folkliga tankar. Timo Soini gjorde det som vem som helst kunde ha gjort: idkade ett imponerande politiskt fotarbete när han reste land och rike runt. Vi hade haft ett annat politiskt läge om centrala etablerade politiker inte i stället hade ägnat sin energi åt att först försöka optimera sina valbidrag med mer eller mindre ljusskygga metoder och sedan förklara bort dem.

Den panik som de etablerade partierna för ett år sedan kände inför Sannfinländarnas anstormning ledde till felaktiga bedömningar där betoningen av fosterländskhet tog över. De borde ha riktat in sig på det faktum att folk känner sig förbigångna av politikerna och saknar klara och tydliga besked. De förbigick också det faktum att många känner sig helt maktlösa, anser att tjänstemännen styr och att politikerna är korrumperade.

Det sociala och politiska vakuum som Timo Soini fyllde upp under stora delar av 2011 kan inte bortförklaras med sjukdomsdiagnoser. Till Soinis stora fördel ska också sägas att han bidragit till att året som gått varit ett av de intressantaste på mycket länge.

Politiken är tillbaka på bred front. Den kommer att lämna det utnötta fosterländska spåret som inte leder någonstans och i stället bli mer kreativ och utåtblickande.