Härdsmälta i kärnkraftsindustrin

Året 2011 går till historien som kärnkraftens mörkaste år sedan Tjernobyl. Fukushimaolyckan i mars fick myndigheterna världen över att se över säkerheten vid sina kärnkraftverk och slutsatserna var dramatiska.
I Tyskland beslöt regeringen att stänga alla anläggningar senast år 2022 och satsa på ersättande energikällor. Tyska Siemens lämnade industrin.

När Finlands riksdag i fjol beslöt om att ge tillstånd för att bygga två nya reaktorer såg det fortfarande ut som om en renässans för kärnkraften pågick. I dag är det bara Rysslands premiärminister Vladimir Putin som använder ordet renässans.

I måndags berättade världens ledande leverantör av kärnkraft, franska Areva som ansvarar för katastrofbygget i Olkiluoto, om nya massiva nedskrivningar av tillgångar. Hittills har Areva gjort en förlust på 2,75 miljarder euro på Olkiluoto 3 trots att den svåraste delen av EPR-bygget - den automatiska styrningen - fortfarande finns på ritbordet.
I förlustsiffran saknas dessutom den miljard som beställaren Industrins Kraft och Areva strider om.

Franska tidningar beskriver Areva som en härdsmälta. Kärnkraftsleverantörens nya chef Luc Oursel säger i en intervju för Le Figaro att han ändå är optimist och räknar trots svårigheter med att ta hem fler order i Finland. Planeringen för Fennovoimas kraftverk i Pyhäjoki och Olkiluoto 4 är i full gång och Areva, där franska staten är majoritetsägare, tänker vara med och bjuda.

Bättre lycka nästa gång, får man önska. Olkiluoto 3 skulle ha stått färdigt 2009. Det senaste beskedet om den ständigt uppskjutna tidtabellen är start 2013, kanske först 2014. Eftersom det handlar om en prototyp som bygger på tryckvattenreaktorkonceptet EPR var förseningar väntade. Det har trots allt inte byggts kärnkraftverk i Europa på tjugo år.
Men problemen hittills har handlat om betong som inte fyller kraven, svetsjobb som inte duger och ändlösa kedjor av underleverantörer som saknar ett gemensamt språk. Först nu kommer den svåra biten, att få helt ny och obeprövad kärnkraftsteknik att fungera säkert och problemfritt.

Det kan hända att Oursels förväntningar kommer på skam. Kärnsäkerhetsorganet IAEA ser det som möjligt att antalet anläggningar i världen minskar, att hälften av alla order ställs in och att det inte blir några nya kraftverk i väst, även om den brittiska regeringen fortfarande säger sig hålla fast vid sina planer.
Problemet är framför allt att kärnkraft inte är en kommersiellt hållbar energilösning, särskilt inte som säkerhetskraven efter Fukushima har höjts så mycket att det blir ännu dyrare att bygga kraftverk.

I Finland är prisbilden en annan eftersom andelsägarna köper den el som produceras till självkostnadspris. Den är därför skattefri. EU-kommissionen utreder fortfarande, efter en anmälan av Satu Hassi och Heidi Hautala, om denna finländska konstruktion kan godkännas. Inte heller bränslet, uran, är skattebelagt. Avskrivningstiden är också längre än i andra länder, vilket minskar kostnaderna.
Dessutom står staten som lånegarant vilket betyder att räntekostnaderna är mycket lägre än för den privata sektorn.

Till detta kan alltså läggas att Areva prissatte sig åt skogen. Tack vare statligt ägande och monopolställning på hemmamarknaden kan franska skattebetalares och elkonsumenters pengar användas för att subventionera finländsk kärnkraft.
Det händer knappast igen om den nya chefen får bestämma.