Med Timo Soini i baksätet

I efterdyningarna av förra veckans räddningsmöte för euron skakas regeringen åter av en politisk kris. Den kan tyckas handla om en detaljfråga men splittrar regeringens syn på framtiden för Finlands EU-politik.

Statsminister Jyrki Katainen (Saml) anser att Finland inte har något annat alternativ än att vara med i den permanenta räddningsmekanismen ESM.
Finansminister Jutta Urpilainen (SDP) står fast vid kravet att besluten i så fall bara kan fattas av ett enhälligt ESM-råd och inte med 85 procents majoritet som nu föreslås . Annars har Finland ingen möjlighet att påverka och därmed kränks riksdagens budgetmakt.
Det var också det förhandlingsmandat som riksdagens grundlagsutskott och stora utskottet gav förra veckan utifrån en bedömning av författningsexperter. Urpilainens ståndpunkt har brett stöd inom partiet, hos kristdemokraterna och även bland oppositionen i riksdagen. Samtidigt anser SDP:s presidentkandidat Paavo Lipponen, en av Finlands euroarkitekter, att positionen är ohållbar.

Ur skattebetalarnas synvinkel är det självklart viktigt att Finland kan stoppa beslut som går emot landets intressen, i synnerhet som det är alltmer tydligt att Tyskland och Frankrike håller på att reducera alla andra EU-medlemmar till statister.
Nicolas Sarkozy och Angela Merkel har redan länge agerat som om de ensamma styr unionen och principen att alla medlemmar ska ha förhandsinformation om vilka beslut som ska fattas sätts ofta ur spel.

Men, liksom Esko Antola och Teija Tiilikainen noterade i lördagens Hbl (10.12), har också Finlands EU-politik förändrats med trycket från Sannfinländarna och andra populistiska politiker.
Varje beslut som väcker en enda fråga om landets suveränitet får politisk sprängkraft.
Det blir alltså omöjligt att väga fördelarna av en kompromiss mot riskerna med att de som nu är med och fattar beslut på EU-nivå riskerar att ställas till svars för dem i något skede.

Katainen väljer att satsa på fördelarna, men känner sig säkert också bunden av de utfästelser som den förra regeringen under Mari Kiviniemi (C) gjorde vad gällde Finlands beredskap att rädda euron. Katainen var då finansminister.
Urpilainen väljer i stället att minimera riskerna och drar sig inte för en lösning där Finland ställer sig utanför framtida försök att rädda EU-ekonomin.
Vem som är mer ansvarsfull är omöjligt att säga eftersom den bedömningen bara kan göras när eurodimman lättar.

Det som också gör fallet ESM intressant är däremot att Finland här frångår sin tidigare linje att godkänna majoritetsbeslut i internationella organ som FN eller Internationella valutafonden.
I en fråga där Finland har ett mycket konkret intresse, att försöka undvika det kaos som ett totalt sammanbrott i eurozonen innebär, är vi alltså beredda att stoppa eller bromsa processen med suveränitetsargument som väger lätt.

Hbl har flera gånger tidigare undrat om regeringen har en gemensam linje i EU-frågorna och så snart det krisar till sig blir svaret på den frågan nej. SDP tycks agera i skuggan av sitt förgångna som oppositionsparti och under starkt inflytande från Timo Soini som "äger" EU-politiken i Finland för tillfället. Det är Soini som slår fast den politiska agendan.
Regeringen tvingar alltså välja vägen till Bryssel i en bil där Timo Soini nöjd och belåten tittar fram bakom förarstolen.