Maratonlöparna närmar sig målet

Försöken att lösa den nuvarande eurokrisen och hindra nya från att uppstå har utvecklats till något av ett maratonlopp som är långtifrån över än. Mötet som avslutades i Bryssel i går kan därför kanske jämföras med en vätskepaus snarare än ett avgörande ryck i förhandlingarna.
Det hördes många besvikna röster i går morse då statscheferna vid femtiden i Bryssel drog sig tillbaka för ett par timmars vila innan de möttes igen. Men besvikelsen måste analyseras utifrån vars och ens eget perspektiv. Det fanns nämligen också all orsak till optimism.

Den stora förloraren är förstås Storbritanniens premiärminister David Cameron som inte fick gehör för sina krav på att finanscentret i City of London ska få behålla sin specialstatus som frizon från finansiell reglering och transaktionsskatt. Britterna försvarar sin finansindustri, som står för en oproportionerligt stor andel för landets ekonomi.
Camerons veto mot en fördragsändring var det första från en brittisk premiärminister någonsin i EU.

Finansindustrins intressen avspeglas i de brittiska kommentarerna och aktualiserar än en gång frågan om örikets ställning som EU-land. Britterna fick liksom danskarna ett permanent undantag från kravet på att EU-medlemmar också ska vara med i Ekonomiska och monetära unionen, EMU. De kan däremot gå med om de vill.
Citys världsbild återberättas också av Financial Times, den enda källan till nyheter om EU som den globala finansmarknaden litar på.

Den kompromiss som nåddes i Bryssel – ett mellanstatligt avtal som i något skede blir en del av fördraget – understryker något som redan är ett faktum: EU har blivit en union där medlemmarna går i otakt, tre takter för att vara exakt. Koalitionen för att lösa eurokrisen består av de 17 euroländerna ledda av Tyskland och Frankrike som knyts allt närmare varandra samt övriga mer eller mindre villiga medlemsländer. Ungern, Sverige, Danmark, Irland och Tjeckien måste ännu rådfråga sina parlament eller författningsexperter om de kan skriva under.

För Finlands del är läget än en gång prekärt. Den permanenta räddningsfonden för euroländerna, Europeiska stabiliseringsmekanismen (ESM), ska tas i bruk redan nästa sommar. Men ledningen, ESM-rådet som består av euroländernas finansministrar, ska i "nödfall" kunna fatta beslut utan enhällighet.
Det ska alltså räcka med en majoritet på 85 procent. Skrivningen om kvalificerad majoritet innebär i praktiken att bara Tyskland, Frankrike och Italien är tillräckligt stora för att ha vetorätt.
Jyrki Katainen reserverade sig i Bryssel för att riksdagen först måste ge sitt godkännande. Avtalstexten ska ännu finslipas i en arbetsgrupp där Finlands "bekymmer" beaktas.
Trots den strikta ordern från stora utskottet att bara enhälliga beslut duger Finland möjligen godkänna ett undantag förutsatt att "nödfall" definieras tillräckligt tydligt.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel släppte kravet på placeraransvar. Nu måste socialdemokraterna och finansminister Jutta Urpilainen fundera på sin inställning.
På toppmötet beslöts att EU:s centralbanker ska garantera 200 miljarder euro i stödlån som kanaliseras via Internationella valutafonden. Då gäller reglerna för IMF:s stödpaket vilket innebär privata placerare tvingas gå med på skuldsanering innan några stödlån ges. Placeraransvaret förverkligas alltså indirekt.

På finansmarknaden togs beskeden från Bryssel emot med skepticism.
Det viktigaste är ändå vad politiskt oberoende Europeiska centralbanken (ECB) och Internationella valutafonden anser. De har en nyckelroll för att få ett slut på den akuta förtroendekrisen. Framför allt var ECB-chefen Mario Draghi positiv i går: "Det här är ett mycket bra resultat för eurozonen".
Detta kan försiktigt tolkas som att ECB nu öppnar dörren för massiva stödköp av krisländernas statsobligationer även om detta beslut är kopplat till politiken på nationell nivå i Italien och Spanien.
Även kineserna nickade gillande och kan kanske tänka sig att öka sina insatser för euron.

Veckorna fram till jul blir avgörande för hur euroområdets stabiliseringsåtgärder ska ta form. Nu ska reglerna för hårdare budgetdisciplin, kontroll och automatiska sanktioner formuleras i det avtal som länderna ska ratificera i vår. Det är då maratonloppets deltagare löper i mål - om krafterna räcker till.