Först korta, sedan långa perspektiv

När ledarna för Europeiska unionens 27 medlemsländer nu är samlade för årets åttonde möte där eurokrisen ska avgöras frågar sig många: hur hamnade vi här? Den frågan är ganska lätt att besvara.
Den svåra frågan är: hur tar vi oss ut ur det här?
Med tanke på all den politiska prestige som investerats i den gemensamma valutan är svaret att låta allt gå omkull och återvända till nationella valutor uteslutet.
Inte ens Storbritannien, Sverige eller Danmark som alla står utanför euron är särskilt lockade av det kaos som skulle uppstå då. Om euron faller dras alla andra med. Konsekvenserna är svåra att överblicka.
Där tar också samstämmigheten slut.

I väntan på att statscheferna och de nationella regeringarna börjar inse konsekvenserna av Angela Merkels och Nicolas Sarkozys uppgörelse och gör sig beredda att ta de många och långa stegen från förslag till implementering av en stramare politik ligger bollen hos Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden.
Det är ECB och IMF som ska hjälpa krisländerna att ta sig över svackan med mer expansiva åtgärder som garanterar att deras banker inte går omkull.

I går kom det väntade beskedet att ECB sänker styrräntan med en kvarts procentenhet. Åtgärden visar att centralbanken under Mario Draghi frångått Jean-Claude Trichets linje att få upp räntan för att motverka pristrycket.
Räntebeslutet är mest av allt symboliskt. Styrräntan ligger visserligen nu på låga en procent, men för europeiska företag med finansieringsbehov är läget prekärt. I Tyskland kan företag trots fullgoda säkerheter tvingas betala 15-20 procent ränta på sina lån, vilket är ohållbart. I Finland kräver bankerna också risktillägg för att låna ut pengar, men än så länge ligger företagsräntorna under 5 procent.

Däremot är Draghis löften om att lindra kraven på bankerna för att få långa pengar från ECB viktigare. De närmaste månaderna är kritiska eftersom hela EU är på väg in i en recession. Bara centralbanken med sina i stort sett outsinliga resurser kan garantera att det finns tillräckligt med kapital för att hålla hjulen snurrande.

Då talar vi alltså om det korta perspektivet som går ut på att återskapa förtroendet på marknaden så att aktörerna vågar göra affärer med varandra. Det förtroendet är i sin tur ett villkor för ekonomisk tillväxt och skapandet av nya jobb.
I det långa perspektivet handlar besluten om att de 17 länder som är medlemmar i euroområdet ska följa de gemensamma reglerna.
Tyvärr blandas dessa två ofta samman. Risken är stor att åtgärder som ska ta EU ur den akuta krisen kopplas till mer långt gående förändringar som kräver ett omarbetat grundfördrag. Här kommer bland annat frågan om euroobligationer in.

Frestelsen är stor att återvända till frågan hur allt det här har gått till. En tillbakablick visar att den ursprungliga strukturen för en gemensam penningpolitik skulle byggas på vartefter med en alltmer koordinerad finans- och budgetpolitik.
När Finland år 1995 gick med i EU var den vägen redan utstakad även om det inte framstod särskilt klart för det stora flertalet. I den meningen var folkomröstningen för EU också ett val för en gemensam valuta med allt vad därtill hör. Nu är frågan hur långt den processen ska få gå i eurokrisens namn.

Maktkampen strular till perspektiven ytterligare. De två senaste årens katastrofala politiska dragkamp visar att det nuvarande systemet där euroländerna måste vara enhälliga för att beslut ska kunna fattas är ohållbart.
Antingen ruckar man på kravet om enhällighet så att länder som misskött sig inte kan lägga in sitt veto eller så förblir kriterierna för euroländernas medverkan meningslösa.

Nu har Frankrike med Nicolas Sarkozy efter hårt motstånd tvingats gå med på automatiska sanktioner som ska garantera att alla sköter sig. Fransmännens maktposition och rätt att tolka eurokriterierna enligt eget gottfinnande - gemensamt ansvar med suverän beslutsrätt - är hotad.
Därmed öppnas också dörren för bättre disciplin överlag. Kraven på enhällighet leder till en illusion av att medlemsländerna är överens medan verkligheten nu har visat att det samförståndet är byggt på gungfly.