Också det invanda kan överraska

Finlands beslut att delta i FN-operationen Unifil i Libanon klubbades igenom i riksdagen med en nästan hörbar suck av lättnad. Uppdraget upplevs som traditionellt och förenligt med Finlands linje i internationella kriser.

Den främsta uppgiften blir att försöka förhindra att Hizbollah i Libanon skjuter raketer in i Israel. De finländska soldaterna har rätt att bruka vapen i självförsvar, men mandatet är ytterst begränsat och kan på inget sätt jämföras med det som gällde i Bosnien, och som fortfarande gäller i Kosovo och Afghanistan.

Ändå ska finländska soldater i vår placeras i ett område där riskerna för krig ökar i snabbare takt än på många andra håll på grund av Syrien och Iran. Om fullt inbördeskrig bryter ut i Syrien, påverkar detta säkert också Libanon.

Det kan bli ett helt annorlunda uppdrag än man tänkt sig om de illavarslande tecknen håller streck. Det tandlösa mandatet kan bli frustrerande för fredsbevarare som upplever sin uppgift som en viktig insats för fred.

Holländska FN-soldater med ett liknande mandat skulle en gång värna om den av FN fredade enklaven Srebrenica. Deras roll blev att placera sig på åskådarläktaren sommaren 1995 då bosnienserbiska styrkor beslöt att ta kontrollen över staden.

Finland har gott rykte när det gäller fredsbevarande insatser. Det gäller de traditionella FN-uppdragen lika väl som de Natoledda krishanteringsinsatserna i Bosnien, Kosovo och Afghanistan där syftet har varit att trygga den civila krishanteringen.

Unifiluppdraget är annorlunda. De cirka 200 finländska blåbaretterna befinner sig i korselden mellan Israel och Hizbollah om våldet eskalerar. Så skedde senast sommaren 2006 då en FN-postering i området jämnades med marken av israelisk artillerield och en finländsk fredsbevarare dödades.

Vill det sig riktigt illa måste FN lämna området tills nya fredsavtal ger utrymme för traditionellt fredsbevarande. För femton år sedan upplevdes detta som inte längre ändamålsenligt. Nu prövas konceptet på nytt.

Betyder det att visarna har vridits tillbaka? Knappast. Snarare handlar det om att de folkvalda i granitborgen på Arkadiabacken genom beslutet signalerar att FN:s roll bör stärkas. Den tanken är det lätt att hålla med om. Hur det blir i verkligheten återstår att se.

I skenet av utvecklingen i norra Afrika och Mellanöstern under det gångna året kan man se FN-operationen i södra Libanon som ett test för världsorganisationens trovärdighet.

Det är också en bit kvar till maj då det är meningen att finländarna ska vara på plats. Om fullt krig utbryter i området kan det till och med hända att de aldrig kommer i väg.

Finland har en stark nationell identitet. Försvarsviljan när det gäller det egna territoriet är hög. Men våra soldater har också lärt sig internationell samverkan i krissituationer. Att delta i internationella militära krishanteringsoperationer handlar inte bara om att ge, utan också om att få.

Trots detta betraktas hos oss nationella och internationella uppdrag fortfarande som separata. Det är viktigt att arbeta för att öka förståelsen för att de är sammanlänkande med varandra. I en globaliserad värld är det i allt högre grad osannolikt att Finland ensamt skulle dras in i en militär konflikt.

Omvänt gäller att Finland knappast kan ställa sig vid sidan av en eventuell konflikt i sitt närområde. Några omedelbara hot mot vår självständighet syns inte. Men beredskap handlar om att beakta också osannolika scenarier, i Libanon likaväl som här hemma.