Estlands sak blir också vår

Estland rör sig snabbt, eller åtminstone de delar av landet där huvuddelen av befolkningen bor. Efter djupdykningen 2008, fastighetskraschen och den åtföljande smärtsamma åtstramningen av statsfinanserna är estländarna tillbaka.
Exporten drar och statsskulden är liten. Ekonomin växer snabbast bland euroländerna och estländska nystartade teknikföretag låter tala om sig både i Europa och i USA.
På Twitter har #estonianmafia redan blivit en etikett för denna våg av innovationer.

Den ultraliberala politiken med plattskatt på 21 procent – 20 procent år 2015 – och skattefrihet för företag som återinvesterar sina vinster tycks alltså ge utdelning.
Estland har ändå inte nått samma volymer inom ekonomin som före smällen och oron är stor för att eurokrisen ska leda till att takten mattas av. Medellönen har visserligen stigit till drygt 800, alltså mindre än en tredjedel av lönenivån i Finland, men de flesta priser börjar närma sig finländska höjder.
Arbetslösheten sjunker men är fortfarande alltför hög, över 10 procent.
Det är alltså inte särskilt märkligt att merparten av dem som kommit till Finland inte har några planer på att flytta hem igen. Omkring 50 000 estländare har bosatt sig permanent eller tillfälligt här och allt fler börjar etablera sig på topposter i näringslivet.

Samtidigt blir Finlands och Estlands öden alltmer sammanflätade. Valutan är gemensam och resorna över Finska viken sker utan gränskontroller. Företagssamarbetet fortsätter också att utvecklas kring koncept där finländare och estländare är likvärdiga parter. Tiden är förbi för översittarfasoner.
Det är expansion som gäller i Estland. Nyligen var snabbväxande Skypes chefer över för att rekrytera finländska ingenjörer. Riskkapital från Estland läggs in i finländska företag. Unga entreprenörer möter varandra i Tallinn och Helsingfors för att sparka i gång gemensamma projekt. Mycket av detta sker i kretsen av folk som blev rika på försäljningen av Skype till eBay.
Det handlar inte bara om byggjobbare och städerskor eller smutstvätt som körs över till Estland för att tvättas.

Planerna på en tunnel under Finska viken har heller inte dött. Snabbare transporter kommer att driva på integrationen av Finland och Estland.

Det sker en social och ekonomisk utjämning som också utsträcker sig till det politiska.  I januari åker utrikeshandelsminister Alexander Stubb med sin estniske kollega, utrikesminister Urmas Paet på en gemensam exportresa till Indonesien. Det är första gången Finland och Estland visar upp sig tillsammans på detta sätt.
Resan avspeglar det faktum att det är regioner, inte stater, som lockar investeringar. Tillsammans har länderna också ett intresse av att jobben inte försvinner till låglöneländer i Asien.

På måndag ska statsminister Jyrki Katainen och hans kollega Andrus Ansip i Åbo berätta hur Europa ska räddas undan eurokrisen. Att Ansip i våras fick sitta kvar på sin post efter att ha sanerat ekonomin med hård hand kunde visa vägen för politikerna i Medelhavsländerna.
Beslutsamhet kan belönas trots konsekvenserna av en hårdför politik.

De två länderna har mycket att lära av varandra. Trots den geografiska närheten och ett språk som till vissa delar är gemensamt finns ändå stora brister i förståelsen för den andre.
Estlands offentliga förvaltning erbjuder till exempel sedan länge elektroniska tjänster som vi i Finland fortfarande bara pratar om. Byråkratin är minimal.
Där finns också en nyfikenhet att pröva nya lösningar. Estländska socialarbetare åker till exempel runt på landsbygden i elbilar (se reportage i Hbl 26.11).
Beslutsfattarna skulle må bra av en Estlandsresa utan förutfattade meningar.