En militär aktion är sista utvägen

Iran har samlat kunskap, utvecklat militär kapacitet och skapat infra- struktur för att kunna konstruera ett kärnvapen. Det här har västerländska underrättelsetjänster och kärnvapenexperter känt till länge – och nu bekräftar den internationella atomenergibyrån IAEA det i klarare ordalag än förut.

IAEA:s trettiofjärde kvartalsrapport om Irans kärnkraftsprogram konkluderar att Iran ägnat sig åt aktiviteter som anknyter till kärnvapen. En del av forskningen kan tillämpas civilt – Iran hävdar bestämt att dess kärnkraftsprogram enbart syftar till att producera energi – men en del kan endast ha militära syften.

Förutom det kraftigare språket – IAEA har under generalsekreterare Yukiya Amano konsekvent haft en tuffare linje mot Iran än under hans företrädare Mohamed ElBaradei – innehåller rapporten lite ny information. Några nya tekniska detaljer framkommer, som att Iran konstruerat en metallkammare vid den militära anläggningen i Parchin som lämpar sig för att utföra hydrodynamiska provsprängningar med kärnmaterial.

Iran har också studerat hur en ballistisk robot kunde laddas med en kärnstridsspets. Det tyder på att Irans ambitioner ligger högre än den simpla atombomb som Nordkorea provsprängde 2006. Västländerna hyste kanske förhoppningar om att IAEA sagt rakt ut att Iran är i färd att konstruera ett kärnvapen. Men enligt IAEA har Iran inte haft ett målmedvetet kärnvapenprogram sedan 2003.

Som väntat avfärdar Ryssland kvartalsrapporten som ett politiskt dokument som komplicerar en fredlig överenskommelse med Iran – uppgifterna om att en rysk vetenskapsman varit en av nyckelfigurerna bakom Irans kärnvapenstudier är inte nya, men pinsamma för Ryssland. Kina uppmanar å sin sida till dialog och efterfrågar objektivitet av IAEA.

Kina och Ryssland kan med sin vetorätt stoppa västländernas krav på strängare sanktioner för att pressa Iran. Det finns inget som tyder på att Iran kommer att böja sig för retorik, tvärtom upprepade president Mahmud Ahmadinejad att Iran står fast vid sin linje.

Israel har, frustrerat över diplomati som leder ingenstans, än en gång lyft fram en militär aktion som ett alternativ. Det är inte enbart vapenskrammel – också utan USA:s assistans har Israel militär kapacitet och närmar sig det politiska konsensus som behövs för en attack mot Iran.

En attack mot Iran skulle vara mer komplicerad än flygräderna mot Irak 1981 och Syrien 2007, men skulle gå att utföra med hjälp av lufttankade stridsplan genom syriskt eller saudiarabiskt luftrum. Alternativt med kryssningsrobotar avfyrade från ubåtar i Persiska viken.

Ett förebyggande anfall skulle ha oförutsägbara konsekvenser och leda till hämndaktioner från Iran eller dess allierade, de militanta rörelserna Hizbollah och Hamas. Dessutom är det oklart hur mycket skada Israel skulle kunna åsamka Irans kärnkraftsprogram.

Ett kärnvapenbestyckat Iran skulle öka instabiliteten i Mellanöstern och förvärra kapprustningen bland Israel och arabländerna. Därför måste Iran övertalas att avstå från sina hemliga kärnvapenstudier.
De enda som har tillräckligt inflytande över Iran är Ryssland och Kina. De måste nu bortse från sina kommersiella intressen och traditionella motsättningar med västländerna och utöva påtryckningar för att få Iran att spela med öppna kort. Det ligger också i deras intresse att förhindra spridningen av kärnvapen.