Ledarkrönika: Språkets matematik

Inför festpubliken är Finlands tvåspråkighet alltid ett champagneglas fullt av möjligheter.
I vardagen är glaset däremot halvtomt och debatten om tvåspråkigheten en värld full av ängslan.
När Helsingin Sanomat skriver att största delen av föräldrarna kunde tänka sig att sätta sina barn i en tvåspråkig skola rynkas pannorna: Hur skulle en sådan se ut i praktiken? Är det över huvud taget möjligt att möta de pedagogiska utmaningarna? Skulle den svenskspråkiga skolan i så fall förlora de tvåspråkiga barnen? Och hur garanterar man att de svenskspråkiga också i fortsättningen har en skola där modersmålet inte bara består utan också utvecklas?
Alla de här frågorna är inte bara berättigade, utan helt avgörande för svenskans framtid. Det finns goda skäl till att igelkotten har sina taggar. I den språkliga matematiken blir 1 + 1 inte automatiskt 2, det vet alla som har erfarenheter av vardagen i svenskspråkiga skolor.
Men någonstans i brådskan att formulera hotbilderna försvinner också möjligheterna. Om det är sant att nästan sju av tio finskspråkiga familjer i Helsingforsregionen skulle välja en tvåspråkig skola är det dags att justera bilden av det negativa språkklimatet. I så fall handlar det inte bara om inställning, utan om de kanaler för språkinlärning som erbjuds.
Någonting är definitivt fel om så många finskspråkiga upplever att de inte har tillgång till det tvåspråkiga.
Det är visserligen inte hela bilden: det finns språkbadsskolor, ett pedagogiskt framgångsrikt sätt att ge barn goda kunskaper i ortens minoritetsspråk, vare sig det är svenska eller finska.
Men dels är antalet språkbadsskolor för litet för att möta efterfrågan, dels ger de bara halva paketet. Den levande kontakten till dem som har svenska som modersmål uteblir då eleverna i huvudsak kommer från enspråkiga hem. Språkbad är inte heller ett alternativ för de tvåspråkiga barn som inte vill välja bort det ena av sina hemspråk i skolan.
Det finländska skolsystemet kan svårligen bli så flexibelt att det möter alla de här individuella språkliga önskemålen på en gång. Men det borde inte vara omöjligt att utveckla samarbetet mellan den finsk- och svenskspråkiga skolan på ett mer attraktivt sätt än i dag.