Fattiga större problem än de rika

Om mångmiljardären Warren Buffet varit finländare skulle det här vara dagen då han krävt att få betala mer skatt. Han skulle ha studerat listorna över inkomster och förmögenheter och deklarerat att det är fel att också de rikaste får skattelättnader medan de fattigaste inte får vardagen att gå ihop.
Men Finland har ingen Buffet; ingen vars förmögenhet kan mätas på samma skala som hans, och inte heller ett skattesystem som leder till att sekreterarens skattesats är mer än dubbelt så hög som chefens.

Trots det vann Buffets omvända skatterevolt, som började i augusti, ett visst gehör också i Finland. Visserligen inte i form av deklarationer av en lång rad förmögna som vill krympa statsskulden med hjälp av privata medel så som i Frankrike eller Tyskland. Däremot talade flera för att kapitalbeskattningen borde justeras uppåt eller vara progressiv för att kapitalinkomsterna ofta är resultatet av gemensamma ansträngningar mer än individuella förtjänster.
Den stora majoriteten av de förmögna valde i alla fall att inte kommentera initiativen. I Finland talar de rika inte om hur mycket de håvar in, och ännu mindre om hur de använder de sedelbuntar som de förtjänat.

Forskningsprofessor Heikki Hiilamo, en av Finlands ledande experter på inkomstklyftor, tycker att det är dags att öppna också den här diskussionen. Inte för att det är något fel på att vara eller bli rik, utan för att finländarna enligt honom skulle ha lättare att acceptera inkomstklyftorna om de visste hur pengarna kommer andra till godo.
Tanken är att ju större solidariteten mellan olika samhällsgrupper är desto mindre betydelse får inkomstskillnaderna för människornas välbefinnande.

Med det kan inte betyda att öppenheten kring skatteuppgifterna måste vidgas till en debatt om konsumtionens effekter.
Det är önsketänkande att tro att avunden minskar om skattelistorna kompletteras med redovisningar över hur Olli-Pekka Kallasvuo, Björn Wahlroos och John Lindell använt sina pengar. Eller om finländarna får detaljerade beskrivningar av vem som köpt nya båtar eller donerat pengar till Östersjön och Barnkliniken.

Finland hör inte längre till klassens bästa elever i jämförelserna av inkomstskillnaderna. Därför är det allt mer relevant att diskutera fördelningen av pengar, och det är också en av orsakerna till att det är viktigt att uppgifterna om beskattningen är offentliga. Men det innebär inte att det är de rikas konsumtion som är problemet.
Warren Buffet kommer från en kultur där inställningen till förmögenhet är helt annan, men hans lösningsmodell är mer finländsk än amerikansk. I stället för att stirra på de rikas välgörenhetsbudget eller mäta deras sociala samvete måste fokus ligga på att beskattningen upplevs som rättvis.

Naturligtvis finns det plats för debatt om varför det finns en grupp som beställer in den dyraste champagnen bara för att visa att de har råd att spruta den på varandra. Å andra sidan finns en beställning på att möta den populistiska jargong som låter förstå att landets sociala problem kan lösas med de rikas pengar. Men om fokus ligger på de finländare som har den fetaste plånboken förloras det väsentliga perspektivet.
Listan över de rikaste döljer fattigdomen. Växande inkomstklyftor behöver inte vara ett moraliskt problem, men det förutsätter att vi klarar av att ta hand om de svaga i vårt eget land och samtidigt visa den europeiska solidaritet som nu behövs.
Kärnan handlar om hur vi förhåller oss till en växande fattigdom, inte en globalt sett anspråkslös lista på förmögna.