När strukturen går först

Regeringen och framför allt kommunministern Henna Virkkunen (Saml) driver med imponerande energi på arbetet med att göra om kommunfältet.
Fönstret till vad som är möjligt stängs antagligen vid nästa riksdagsval och då måste arbetet vara gjort.

Alla är i stort sett överens om att antalet kommuner måste skäras ned för att spara offentliga resurser och förbättra tjänsteutbudet.
De demografiska utmaningarna kommer Finland inte undan. Enligt en prognos som Finlands kommunförbund låtit göra minskar befolkningen i mer än hälften av landets kommuner fram till år 2030.
Den snabba tillväxten koncentreras till ett fyrtiotal kommuner i och kring de största städerna.

Den snålt tilltagna tidtabellen – förslagen ska läggas fram för diskussion i januari – gör att perspektivet av nöd blir begränsat. Ändå handlar det om att skriva om hela lagstiftningen för en stor del av landets förvaltning. Farhågor har redan rests kring kvaliteten på de lagförslag som ska tas fram.

Regeringen talar enbart om strukturer och effektivitet som om flyttningen av kommungränserna ska saliggöra förvaltningen. Både i Danmark såväl som i Sverige har omfattande kommunsammanslagningar redan genomförts, så det borde kanske inte vara ett problem att göra samma manöver i Finland.
Professorerna Jan Sundberg och Stefan Sjöblom påpekar ändå i en ny studie - Kommunala folkhemmet: Uppbyggnad, de gylllene åren, nedmontering – att de svenska åtgärderna kom i en tid då resurserna växte och kommunerna såg ganska likadana ut.
Att göra samma sak i Finland kräver att man tar i beaktande att kommunerna utvecklats i väldigt olika riktning. Det betyder i sin tur en lösare tidtabell.
Ett bra exempel är kulturkrocken som uppstår om och när gammelbyråkratin i Helsingfors konfronteras med den moderna förvaltningen i Esbo.

Den lokala demokratin och kommunens roll som social sammanhållare hamnar i skymundan. Med tanke på hur svårt det är i många kommuner att engagera invånarna politiskt, i synnerhet nyckelgrupper som företagare, kanske demokratin i själva verket skulle fungera bättre med politiker som jobbar heltid och får tid att sätta sig in i komplicerade frågor.

Den språkliga dimensionen tillkommer. Svenska kulturfondens förra chef och tidigare kommunforskaren Krister Ståhlberg föreslog på ett SFP-seminarium för ett par veckor sedan att Svenskfinland borde koncentreras kring tre stora kommuner. Tanken är att finlandssvenskarna där garanteras service på sitt modersmål.
Förslaget är teoretiskt intressant, men faller på att dessa tre enorma kommuner också får en stor finskspråkig befolkning. Dessutom kan SFP knappast räkna med att kunna styra och ställa i egen regi.

Somliga vill behålla identitetskommunerna men skapa en mellanförvaltning i form av landsting där social- och hälsovård placeras. Då förlorar kommunpolitikerna kontrollen över den viktigaste biten av kommunens verksamhet. Förstås kan man fråga sig om inte sjukvården bör hanteras av professionella krafter. Å andra sidan är sundhet - kultur, idrott, fysisk planering – en politisk fråga.
Inom landets gränser finns redan flera exempel på en väl fungerande mellanförvaltning. Ålands hälso- och sjukvård (ÅHS) ansvarar till exempel för den offentliga hälso- och sjukvården i samtliga sexton kommuner och vårdar invånarna "i alla livets skeden".

Fokus på strukturen gör också att frågan om den operativa effektiviteten hamnar i bakgrunden. Byråkrati, statens normstyrning, revirstrider, IT-system är områden där större enheter lätt bara leder till större problem. Dessutom är perspektiven helt olika om man jämför avfolkningskommuner med till exempel Kyrkslätt eller Sjundeå.
En modell passar inte alla.