Bollen ligger hos arbetsgivaren

Det ramavtal som arbetsmarknadens centralorganisationer förra veckan kom överens om fick kritik för sin otydlighet.
Flera delar av överenskommelsen som skulle bädda för förbundsvisa avtal var skrivna så att ingen kunde uttolka dem.
Skrivningen om rätten till tre dagars vidareutbildning per år var en av de centrala delarna, men inte ens förlikningsman Esa Lonka tycks ha kunnat reda ut hur uppgörelsen ska tolkas.

Nu visar det sig att Metallfacket och tjänstemännen organiserade i Pro ändå är mest intresserade av den bit av ramavtalet som var allra tydligast, förhöjningsprocenten för lönerna.
Det är sist och slutligen reda pengar som avgör och inte vaga löften om kompetenshöjning i framtiden.

Industrins anställda har visat en enastående vilja att ta strid för sina löner som motstått både FFC:s övertalningsförsök, förlikningsmannens kompromisserbjudanden och de egna ledarnas rekommendationer.
De har juridiken på sin sida.
Strejkrätten är grundlagsskyddad och ett legitimt vapen i konfliktsituationer då parterna står utan gällande kollektivavtal.
Teknologiindustrin tjuraktiga ståndpunkt att en större andel av lönepotten ska förhandlas på lokal och individuell nivå gav slutligen en konkret orsak att sätta i gång strejken.
Samtidigt verkar det också som om såväl Metall som Pro hela tiden haft för avsikt att utnyttja sin rätt fullt ut. Av rapporterna från fabriksportarna att döma kan strejken pågå länge.

Läget är besvärligt av flera orsaker. Eurokrisens lösning skjuts upp från möte till möte och realekonomin börjar lida. Konjunkturrapporternas kurvor pekar allt brantare neråt för var gång de görs.
Lyckligtvis är finländsk exportindustri inriktad på Tyskland, Ryssland och Sverige, länder där ekonomin hjul fortfarande snurrar.
Det rubbar ändå inte på det faktum att lågkonjunkturen väntar utanför dörren.
Frågan är bara hur lång den blir.

Samtidigt sjunker inte priserna, tvärtom så tar inflationen ut effekten av nominella höjningar. Därför borde regeringens löfte om att gå in med skattesänkningar, som leder till höjda reallöner, vara lockande.
Men tydligen fungerar inte den fackliga logiken så. Det är pengarna på bordet som räknas, inte pengarna som ges under bordet.

I bakgrunden spökar också historien. Det är dags att ge arbetsgivarna betalt för gamla oförätter. När Metalls förbundsfullmäktige beslöt att vandra över sin ordförande Riku Aalto ut till arbetsplatserna och berätta om sitt strejkbeslut var det säkert någon som kände en varm våg välla fram. Metall som förbund har senast gått ut i strejk 1971, alltså för 40 år sedan.

Om strejken utvidgas och blir lång hamnar industrins nota i miljardklassen. Bollen ligger nu hos Teknologiindustrins ledning. Om arbetsgivaren framhärdar i sina krav på en ökad andel lokala och individuella löneavtal tyder det mesta på att Metall och Pro inte heller tänker ge sig.
I så fall är det upplagt för en lång och jobbig strejkhöst.

Ramavtalet borde, trots tolkningsproblemen, enligt de flesta kriterier kunna fungera som riktgivare för de förbund som nu är först ut på vägen mot ett nytt kollektivavtal. Det är svårt att tro att arbetsgivaren i detta osäkra konjunkturläge är beredd att på allvar ta strid för lokala avtal. En i och för sig viktig principiell – eller ideologisk – ståndpunkt måste ge vika för pragmatism.