Om inte nu så nästa gång

Frankrikes president Nicolas Sarkozy börjar låta smått desperat inför helgens toppmöte. Det måste bli ett genombrott, annars riskerar eurozonen och med den hela unionen att falla samman, varnar han i Financial Times.

Sarkozys ståndpunkt ska ses mot bakgrund av tilltagande ekonomiska problem hemma och hotet om en kreditnedvärdering som gör att statens upplåning blir dyrare. På obligationsmarknaden är riskpremien jämfört med tyska statspapper den högsta sedan 1992. Hemmaförväntningarna är också stora på att Sarkozy äntligen ska lyckas använda den starka presidentmakt han har för att nå en lösning.

Angela Merkel, som inte har samma maktbefogenheter och kämpar med ett krympande politiskt utrymme, tonar för sin del ner förhoppningarna om att dimmorna över eurons framtid ska lätta på söndag.

De två länder som dominerar euron – Tyskland och Frankrike – verkar alltså i dagsläget ha olika syn på läget. Med andra ord ser ut som om osäkerheten om de lösningar som krävs för att rädda euron bara fortsätter till ännu ett i raden av "avgörande" toppmöten.

Vid det här laget vet alla ändå vad som behöver göras.

Kapitalstrukturen i de banker som är exponerade gentemot krisländerna måste stärkas. De banker vars ägare inte har resurser eller intresse att skjuta till eget kapital måste dra ned på kreditgivningen eller vända sig till sina regeringar och be om statligt ägande.

Flera stora europeiska banker har redan meddelat att de tänker stänga kreditkranarna i stället för att be om mer kapital. Detta är problematiskt med tanke på att bankkrediter är ekonomins bränsle.

Privata placerare måste också vara beredda på att frivilligt eller under tvång gå med på att värdet av deras innehav i grekiska skuldpapper skrivs ner radikalt. Så länge detta ansvar kan isoleras till att gälla bara Grekland kan förtroendet för andra skakiga länder som Italien upprätthållas.

De andra länderna i krisgruppen måste ändå på ett trovärdigt sett visa att deras offentliga finanser kan saneras genom att såväl budgetunderskotten som skuldsättningen kan fås under kontroll. Det kräver fortsatta nedskärningar av offentliga utgifter i kombination med en breddad bas för intäkter. Medan detta pågår måste Europeiska centralbanken ECB backa upp och skydda länder som Spanien och Italien mot lånemarknadernas humörsvängningar.

De förhandsuppgifter om Tysklands och Frankrikes bilaterala förhandlingar som läckt ut pekar mot att Merkel och Sarkozy går in för att öka risktagningen. Brittiska Guardian citerar källor som säger att räddningsfondens kapacitet ska närapå femdubblas från 440 miljarder euro till 2000 miljarder euro. Det handlar alltså om att öka den finansiella hävstångseffekten, inte om att euroländerna ska skjuta till mer kapital.

Fonden har fortfarande 300 miljarder kvar och kapacitetshöjningen kan snarast ses som ett politiskt löfte om att regeringarna är beredda att vid behov gå längre i sina ansträngningar att hålla euron vid liv. Gårdagens marknadsreaktion visade att löftet låter trovärdigt i placerarnas öron.

Det är tydligt att Eurogruppens ledare är på rätt väg även om framfarten är väldigt långsam. De senaste veckorna har oron på obligationsmarknaderna minskat och ECB har kunnat minska sina stödköp av statspapper. Helgens toppmöte är förhoppningsvis ännu ett steg mot den dag då européerna kan börja tänka på annat.