Inte pengarna, utan förtroendet

Vad är värre: att ta emot för mycket i bidrag, dubbelfakturera, köpa choklad på statens bekostnad, skicka erotiska textmeddelanden, plagiera en avhandling eller betala barnvakten svart?

Politiska skandaler, som den som de svenska socialdemokraternas ordförande Håkan Juholt nu försöker ta sig ur, relateras alltid till tidigare fall. Slutresultatet är att det inte ser ut att finnas något samband mellan handling och konsekvens. En avgår på grund av obetald tv-licens, en annan sitter kvar trots samma avslöjande.

Det finns en viss slumpmässighet och ett godtycke: vissa politiker blir förlåtna trots upprepade skandaler, andra faller efter första stöten.

De konspiratoriskt lagda vill gärna förklara det med att medierna har ideologiska agendor, att vissa partier blir hårdare åtgångna än andra och att det är könet som avgör. Att det är därför som till exempel Sveriges utrikesminister Carl Bildt inte tvingas krypa till korset för sitt engagemang i det omstridda Lundin Oil och statsminister Fredrik Reinfeldt klarade sig med blotta hickan när det kom fram att han inte följde arbetsmarknadens villkor då han anställde barnvakter.

Sannolikt riskerar socialdemokratiska politiker faktiskt att bli hårdare åtgångna när det gäller missbruk av pengar - helt enkelt eftersom skandalerna träffar rakt i vänsterideologins hjärta. Hur det än går för Juholt kommer han att ha mycket svårt att tala övertygande om bidrag, rättvisa och inkomstskillnader i framtiden.

Mediedrevet står inte alltid i proportion till det som hänt, men i de flesta fall är det irrationella elementet en synvilla, som finns där bara om skandalen rycks ur sitt politiska och historiska sammanhang.

Att affären Juholt fått så stora dimensioner handlar inte så mycket om hyrespengarna som om det sätt på vilket han förklarat det skedda. Bättre blir det inte av att hans förtroendekapital var naggat i kanterna redan innan fröet till skandalen såddes. Det vingliga sätt som han hanterar affären har alltför många likheter med hans vacklande Libyenpolitik, interna gräl, sjabblande med skuggbudgeten och bristen på en trovärdig politik överlag.

Att Finlands tidigare utrikesminister Ilkka Kanerva fick gå berodde inte heller så mycket på de textmeddelanden han skickade en erotisk dansare, utan om det sätt på vilket han dementerade det hela och de historier som han bar i bagaget.

Den populäre tyske försvarsministern Karl-Theodor zu Guttenberg såg länge ut att klara sig ur sin plagieringsskandal eftersom det grundmurade förtroendet för honom var stort och förhoppningarna på hans karriär enorma. I slutändan såg partikamraterna trots allt att det inte går att vara ansvarig för forskning vid försvarshögskolor med zu Guttenbergs syn på vetenskapliga metoder.

Det politiska minnet är kort och enskilda misstag blir ofta förlåtna. En klantig hantering av affären är ofta mer ödesdiger, liksom naturligtvis nya avslöjanden. Därför är inte heller Juholtaffären avslutad, trots att partikamraterna kommit fram till att han ska sitta kvar.

De klassiska misstagen är att skylla på medierna, reglerna eller att ändra sin berättelse och sina argument. Håkan Juholt lyckades begå dem alla. Det ska mycket till för att återskapa tron på att han verkligen står för det han säger.
Partimedlemmarna vet att de tar en risk när de ger Juholt en ny chans. Det avgörande blir om de gör det bara för att det inte finns några alternativ, eller om de på allvar tror att förtroendet går att reparera.