Försoningens stund är dyr

De lovar försöka hitta varandra på nytt och bygga upp det förtroende och den tillit som gått förlorad de senaste åren. Relationen ska åter präglas av ömsesidig uppskattning, öppenhet och fördomsfrihet.
Det låter som slutet på en gråtmild romantisk kärleksfilm men handlar om vuxna män och en central del av finländskt samhällsliv - arbetsmarknadens parter.

Avtalstexten i den uppgörelse som gjordes i går får arbetsmarknadens parter att framstå som om en familjerådgivare varit i farten. På detaljplanet finns fortfarande öppna frågor, men arbetsfreden är i alla fall säkrad för stunden. Att arbetsmarknadens centrala organisationer i går kom överens får räknas som en besinningens seger i ett läge då hotbilderna blir allt flera.
Det finns fortfarande kvar ett element av utmanande beteende i och med strejkhotet, men allt tyder på att Metallförbundet, tjänstemännen i Pro och elektrikerna tillsammans med Teknologiindustrins förhandlare kan gå in för en lösning som ryms inom ramarna.

Att förhandlingsparterna uppträder som vinnare är förståeligt mot bakgrund av att en stor del av kostnaderna skyfflas över på staten i form av skattesänkningar. Det handlar om minst 460 miljoner euro.
Det är pengar som måste tas från en redan nu ansträngd statsbudget. Om den ekonomiska krisen slår till faller budgeten ihop som ett korthus och måste kanske byggas upp på nytt med höjd moms redan i vår.
I förlängningen är det småföretagarna, de arbetslösa, studerande, jordbrukarna, pensionärerna och andra icke berörda grupper som betalar utan att få fördelar i form av inflationssäkrad utkomst. Till dessa grupper kan tilläggas kommande generationer.

Den tio sidor långa avtalstexten framkallar också frågan vilken roll regering och riksdag har inom arbetsmarknads- och socialpolitiken – eller den ekonomiska politiken och EU-frågorna överhuvud taget. I framtiden ska all lagstiftning som tangerar arbetslivsfrågor skötas av ett ständigt trepartsorgan där fack och arbetsgivare har samma tyngd som statens representant.
De enda politiska områden som inte nämns i ramavtalet är i stort sett utrikes- och försvarspolitiken.

Flera av de reformer som ska genomföras för att ramavtalet ska hålla ihop är visserligen välkomna. Det är bra att FFC får igenom sina krav på att alla ska garanteras rätten till fortbildning eftersom det höjer den individuella kapaciteten att hantera förändringar. Men samtidigt slår parterna åter in på en korporativistisk väg där viktiga samhällsfrågor åter avgörs i slutna kabinett där väljarnas representanter närmast är observatörer.
Det handlar om principerna för hur samhället styrs och vilka intressegrupper som kan kontrollera beslut som gäller alla medborgare.

Är detta en inkomstpolitisk helhetslösning eller inte? Den liknar åtminstone inte tidigare avtal. På pappret hindrar uppgörelsen inte förbunden att ingå separata avtal. Byggnadsfacket har redan tackat nej. Det är också tolkningsbart hur täckande avtalet ska vara för att det ska träda i kraft. Dessutom finns här en klausul om att avtalet förfaller om det blir en ekonomisk kris.
Man får hoppas att parterna hinner bygga upp förtroendet så mycket den kommande veckan att de innan några strejker bryter ut är ense om vad de kommit överens om. Det är fortfarande möjligt att ramavtalets text förblir tomma ord, i synnerhet om Teknologiindustrin och Företagarna i Finland tolkar den ett frikort till bransch- eller företagsvisa uppgörelser.