Ett svårt fall för regeringen

Det är olyckligt att FFC och tjänstemännens STTK inte kunde acceptera lönebudet från Finlands Näringsliv EK. Arbetsgivarna hade ju redan omprövat sin tidigare inställning till ett helhetsavtal och kom med ett erbjudande som med skattelättnader hade garanterat både köpkraft och sysselsättning.
Omräknat i nominella lönehöjningar låg budet på 4 procent nu och 3,6-3,7 procent för nästa period. Men det räckte inte för metallarbetarna och tjänstefacket Pro som drev på centralförbundens beslut att tacka nej. I stället varslar de om den strejk som utlovades redan förra veckan.

De omedelbara konsekvenserna av sammanbrottet i förhandlingarna strax före mållinjen är lätta att se. Förutom att samhällsfreden bryts och att ekonomiska förluster uppstår när personalen vid de utvalda industriföretagen kommenderas ut i strejk finns också många mer svårbedömda effekter.

Förre riksförlikningsmannen Juhani Salonius anser att regeringen borde komma in och stödja en ny förhandlingsrunda mellan Teknologiindustrin och de tre fackförbund som lämnade bordet förra veckan. Det är självklart att regeringen har en roll när det gäller att stöda ett avtal med olika skattelösningar. Men enskilda ministrar har också andra roller – på gott och på ont.
Statsminister Jyrki Katainen (Saml) är ordförande för ett parti som traditionellt stött – och fått stöd av – arbetsgivarna.
Finansminister Jutta Urpilainen (SDP) sitter likaså på dubbla stolar. Hon är både statens representant och ordförande för partiet där Metallförbundets ordförande Riku Aalto sitter med i styrelsen.
Ordföranden för Pro, Antti Rinne, är partikamrat likaså. Aalto siktar på att bli omvald i förbundsvalet i vår, medan Rinnes ambitioner tycks vara större än hans nuvarande post medger. Här finns en grund för interna spänningar i partiet. Däremot har FFC:s förre ordförande, arbetsminister Lauri Ihalainen (SDP) varit tyst.

Det finns också för många kryddor i soppan. Bland andra forskaren Juhana Vartiainen har påpekat att löneavtal som siktar på en mer rättvis fördelning av inkomsterna är besvärliga. Det är regeringen som med transfereringar och skattepolitik ska se till att snedvridningen i inkomstfördelningen rättas till, inte fackförbunden. Avtal där låglönepotter, kvinnopotter, semesterveckor och liknande blandas in gör förhandlingarna alltför svåra.

Metall överlämnade sitt lönekrav i maj. Nu har fyra månader gått utan att förbundet omprövat sin ursprungliga position. Under den tiden har utsikterna för varje ekonomisk prognos som presenterats varit baserade på allt lägre tillväxtsiffror. Arbetsgivarna har tydligen gjort ett dåligt jobb med att förklara hur vägen in i lågkonjunkturen ser ut.

Ett pedagogiskt problem är förstås att industrins orderböcker är välfyllda. De säger ändå inget om vilka beställningar som dessa globala företag förlägger till Finland. Kapitalägarna som sitter på makten i de finländska företagen tittar inte med nationella glasögon på hur verksamheten presterar.
När kostnadsjämförelserna visar rött för Finlands del har också den nationella ledningen svårt att motivera beslut att inte flytta ut verksamhet, i synnerhet om priset för politisk oro läggs på kostnadskontot. Av företagen på strejklistan drabbas de som bara har produktion i Finland hårdast. De andra kan välja att producera någon annanstans.
Att skjuta sig själv i foten är lindrigt jämfört med de kritiska delar av kroppen som Metall och PRO nu riskerar att träffa.