Trist pjäs i tre akter – eller fler

Det blev inget inkomstpolitiskt avtal i går heller. Det utdragna dramat som har pågått dygnet runt fortsätter med åtminstone en tredje akt. Den första slutade förra veckan med att tre fackförbund i vredesmod lämnade Teknologiindustrin ensam kvar vid förhandlingsbordet. Metallarbetarna hade förödmjukats med ett skambud och de känslor som spelades ut kändes trovärdiga.
I den andra akten bänkade sig i stället Finlands Näringsliv EK och de fackliga centralorganisationerna för att försöka nå en lösning. Medierna, som utanför dörren kommenterade mötena i direktsändning, lät publiken slitas mellan hopp och förtvivlan.
Nu har alltså arbetsgivarnas nya bud också förkastats och den tredje akten inleds under dramatiska former. Metallarbetarna och tjänstemännen i Pro hotar med en strejk som kan sätta stora delar av exportindustrin i gungning. EK säger att nu gäller branschvisa avtal.
I ett hörn av scenen sitter statsminister Jyrki Katainen (Saml) och våndas.
Löneförhandlingarna har varit ett trist men regelbundet återkommande inslag i det offentliga rummet. De saknar inslag av riktig dramatik, utom kanske för de närmast inblandade. Det måste finnas ett bättre sätt att komma överens om löneförhöjningar än denna kapning av den politiska agendan.
Att facket förkastade höjningsförslaget är tekniskt sett förståeligt med tanke på att det kan innebära sänkta reallöner för medlemmarna. Kraven på låglöne- och kvinnopotter gör inte frågan lättare. Lägg till fackliga prestigestrider.
Det mest spännande nu är att se om tre akter faktiskt räcker för att nå fram till upplösningen.