Industripolitiken är tillbaka

Nokias och skogsindustrins svårigheter med att anpassa sig till förändrade marknader är ett symtom på tillståndet i hela det finländska näringslivet och beroendet av en handfull företag.

Statens strategi måste vara att främja en mångfald där både lysande stjärnor och vardagsnära näringsverksamhet frodas. Det handlar alltså om att samtidigt stödja entreprenörer som kan konkurrera på en global marknad präglad av stor osäkerhet och stabil verksamhet där jobben inte lika lätt går att flytta bort.

Lissabonprocessen var ett försök att göra om de europeiska länderna till ett nätverk av kunskaps- och IT-intensiva aktörer inom såväl den privata som den offentliga sektorn. Ett naturligt urval skulle ske genom avreglering och fri konkurrens.

De förväntade resultaten såg ut att bli verklighet, men sen kom bakslaget.

Det blev ingen raketfart på tillväxten och de byråkratiska strukturerna lever kvar. De senaste åren har industripolitiken gjort comeback inte bara i Finland där auktoritativa röster höjs för att staten ska ta ett mer aktivt grepp över företagen och kanske framför allt Nokia.

Industripolitik kan betecknas som ett slags offentliga välfärdstjänster för företagssektorn och av alla vänner av den fria marknaden som ett otyg, ifall inte stödet råkar vara riktat till den egna verksamheten förstås.

Tyvärr visar erfarenheterna att politiskt motiverade försök att skapa vinnare alltför ofta slutar i katastrof. Framgångsföretaget Nokia skapades av marknaden och dess förstörelse är likaså marknadsstyrd. Katastrofen uppstod för att ledningen inte lyckades läsa av förändringarna.

Det är anmärkningsvärt med vilken energi cheferna avfärdade operativsystem baserade på öppen källkod, som Linux, eller hotet från nya aktörer som Apple. Det politiska intresset av att bevara den befintliga strukturen och arbetsplatserna i Finland hade bara lett till ännu större problem.

När finanskrisens effekter åter gör sig kända och permitteringarna förvandlas till massuppsägningar uppstår många besvärliga frågor om hur företagen ska stödas. Regeringen har valt en linje dikterad av resursbristen. Den går tvärt emot både vetenskapliga rön och tidigare finländska erfarenheter. Stödet till forskning och utveckling som ska skapa grunden för framtida intäktskällor för staten skärs helt enkelt ned.

I stället markerar staten att inhemsk industri ska skyddas från övertaganden av asiatiska, statligt stödda aktörer. Hittills har de inte visat något som helst intresse för Finland, men ska ändå motas i grind.

Regeringen hoppas samtidigt på att riskkapitalet ska börja strömma till Finland. Med tanke på den starka företagaranda som uppstått kring Aalto-universitetet är förhoppningen kanske inte helt utopistisk.

Som strategi är den ändå tveksam. De utländska investerarna och kapitalplacerarna har hittills hållit sig borta från Finland, i synnerhet i jämförelse med kapitalinflödet till Sverige och Danmark. Där verkar entreprenörerna vara mycket bättre på att förvandla sina idéer till framgångsrika och lönsamma koncept.

Överlag är de tankar som kommer från regeringens håll om de nya tillväxtområdena upprepningar av tidigare sanningar. Det är gröna jobb i miljöindustrin och ett nytt innovativt sätt att använda skogsresurserna som ska rädda Finland.

Med tanke på att Finland inte har någon hemmamarknad att tala om för förnybar energi och skogsindustrin ägnar sina dagar åt effektivering i stället för nytänkande har även dessa tankar något av önsketänkande över sig.
Det behövs lyckade statliga pilotprojekt som kan dupliceras under marknadsmässiga förhållanden, fortsatta satsningar på forskning och utveckling, resurser för omskolning och livslångt lärande och det behövs incentiv för att öka risktagandet.

Frågan är om detta alls kan kallas industripolitik.