Nu är i alla fall golvet lagt

Det är för stor skillnad i Teknologiindustrins och arbetstagarnas lönesyn. I torsdags blev det tvärstopp i arbetet med att hitta en gemensam linje. Facket med metall i spetsen krävde sex procent under de närmaste två åren medan Finlands Näringsliv EK bjöd 1,9 procent för 18 månader.
Facket ville alltså få ut nästan två och en halv gång mer än vad företagen är beredda att ställa upp med. Den klyftan är så bred att Metalls ordförande Riku Aalto anser att arbetsgivarna formligen ber om strejk med vad han anser vara ett skambud.
Arbetsgivarna, å sin sida, är upprörda över att facket vägrar tro på de ekonomiska prognoser som varnar för en ny lågkonjunktur.
Den typen av uttalanden hör till spelet, men eftersom parterna under flera veckor av samtal inte lyckas komma varandra närmare än så verkar EK:s förhoppningar om att nå ett måttfullt löneavtal som ska visa vägen för andra ha kommit på skam.
Statssekreterare Raimo Sailas, som vaktar statens kassa, har varit ännu mer bestämd. Allt över noll är för mycket.
I praktiken betyder det ändå att EK tvingas satsa på sitt andra spår, förhandlingarna om ett helhetsavtal med fackets centralorganisationer som regeringen sponsrar med skattelättnader. Näringslivet visar de första tecknen på desperation. Redan samma kväll, i torsdags, ville förhandlarna börja diskutera löneförhöjningar med FFC, Akava och tjänstemännens STTK.
EK:s första bud var med all tydlighet för lågt satt och grundade sig på förhoppningar om att krismedvetenheten ska inställa sig. I ett skede då priserna skenar i väg och de mörka molnen vid horisonten bara låter sig anas kan arbetsgivarna se fram emot en lång och tuff övertalningskampanj.